Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Över allt svävar Göran Johansson

Hur står det till med demokratin i Göteborg? Finns det en politisk vilja att låta medborgarna vara med och ha inflytande över stadens utveckling? Mattias Hagberg fortsätter undersöka vem som egentligen har makten över staden.
I början av december 2003 händer något märkligt. För första gången på över 20 år lämnar Göteborgs ledande politiker, Göran Johansson, in en motion till kommunfullmäktige. Händelsen är så ovanlig att motionen blir en stor nyhet i Göteborg. I tidningarna, i radio och tv skrivs och pratas om Göran Johanssons politiska utspel. Vad är det då för fråga som får kommunalrådet att lyfta pennan? Vilket ämne är så viktigt att Göran Johansson känner sig tvingad att skriva en motion? Handlar det om segregation? Om skolan? Eller om äldrevården? Svaret är nej.
Göran Johanssons första motion på två decennier handlar om möjligheten att gräva upp Östra hamngatan och återställa den kanal som en gång gick norrut från Brunnsparken till älven. Denna kanal hänger samman med en annan av Göran Johanssons hjärtefrågor; mellan Operan och Nordstan vill han se en damm, en sjö som bildar centrum i en ny park. Problemet är bara att dammen och parken ligger på det område som skall planeras inom ramen för Dialog södra älvstranden och att flera av de medborgargrupper, som fått i uppdrag av kommunen att arbeta fram visioner för området, planerat för allt annat än park och damm - till exempel hyreshus.

Nu får ju Göran Johansson tycka vad han vill. Inget säger att han måste tycka likadant som medborgargrupperna. Däremot har han och andra politiker i kommunen förbundit sig att lyssna och ta hänsyn till de visioner som kommer fram i dialogen. "Inget är bestämt" och "Nu är det folket som skall bestämma" har Göran Johansson upprepat flera gånger när det gäller planerna för södra älvstranden.
Men dammen är redan på gång. Alla som åker förbi operan kan se den ta form. Och i en intervju med Göteborgs-Posten tidigare i vår säger Knut Hermansson, vägverkets projektledare för Götatunneln:
- Allt som vi gör i det här området tar hänsyn till Göran Johanssons förslag om att öppna upp Östra hamngatan till en kanal. Men det är kommunen som har den rollen, Vägverket bygger bara den konstgjorda sjön.
Kanske skall dammen ses som en symbol över det politiska livet i Göteborg. Bland flera av "medborgarna" i Dialog södra älvstranden har den spritt misstro och en känsla av att hela dialogen bara är en demokratisk kuliss.
- Ryktet säger att Göran Johansson och de andra redan bestämt sig för hur området skall utformas, säger exempelvis Geza Nagy, lagledare för IRC, när jag ringer upp honom.
Men han är också snabb att påpeka att detta bara är ett rykte och att man skall akta sig för att lita på rykten.
- Mycket talar för att sjön än så länge bara är provisorisk, så att det skall se snyggt ut tills vidare.

Trots det säger ryktet något om demokratin i Göteborg. Som journalist möter jag ständigt människor som är misstänksamma mot kommunens ledande politiker och som säger att många beslut görs upp i korridorerna på stadshuset och i informella träffar med näringslivet - och inte i öppna möten där medborgarna har insyn.
Detta rykte är ett problem i sig - vare sig det är sant eller inte. Det undergräver tilltron till systemet och det finns en risk för att det undergräver göteborgarnas vilja att engagera sig. Sett ur denna vinkel är ryktet en del av en allmän trend - en del av den minskade tilliten till våra politiker och våra politiska system, en trend som är tydlig i hela västvärlden.
Men det eviga snacket om korridorpolitik och uppgjorda beslut är också ett tecken på reella problem i kommunpolitiken. Ryktet har en god jordmån i Göteborg. Här har det möjlighet att växa och frodas. Ungdomens hus som plötsligt blev ett kasino, allmännyttan som sponsrar förlustfyllda kommunala projekt som Ostindiefararen och den stora förkärleken bland stans politiker för att bilda kommunala bolag, är några exempel som bidragit till misstron mot politikerna.

I Göteborg finns fler kommunala bolag än i någon annan svensk kommun. Stans politiker verkar gilla att bygga upp små maktcentra utanför den kommunala förvaltningen.
För kontakter med näringslivet finns Business region Göteborg och Göteborg & Co, för utvecklingen av norra och södra älvstranden finns Älvstranden utveckling AB och för en övergripande styrning av allmännyttan finns Förvaltnings AB Framtiden, bara för att nämna några av dessa bolag.
Problemet med alla dessa bolag är att de försvårar överblicken och insynen för alla som står utanför. Dessutom gör bolagen det svårt att se vem som har det egentliga ansvaret för enskilda frågor.
Låt oss ta ett exempel: Var ligger ansvaret för utvecklingen av södra älvstranden? I styrelsen för den kommunala koncernen Älvstranden utveckling AB? I dotterbolaget Södra älvstranden utveckling AB? Hos stadsbyggnadskontoret? Eller hos kommunstyrelsen?
För en enskild medborgare är det inte lätt att hitta rätt i denna ansvarsdjungel.
Och över allt detta svävar Göran Johansson. Allestädes närvarande. Ordförande i kommunstyrelsen, ordförande i Förvaltnings AB Framtiden, ordförande i Göteborg & Co, ordförande i Business Region Göteborg, ordförande i Liseberg AB, ordförande i Göteborgsregionens förbundsfullmäktige, ledamot i Älvstranden utveckling AB och så vidare.
- Göran Johanssons inflytande över politiken i Göteborg är så stort och så grundmurat att man nog måste säga att han är en unik politiker, menar Gunnar Falkemark, docent i statsvetenskap, och fortsätter:
- Göran Johansson är ett klassiskt exempel på en röd patriark, en stark man som driver en hel kommun. Han dominerar det politiska livet i kraft av sin begåvning, erfarenhet och politiska brutalitet. Karln är oerhört snabbtänkt och ingen kan mäta sig med honom på det lokala planet.
När Gunnar Falkemark för några år sedan studerade trafikpolitiken i Göteborg slogs han av flera saker, förutom Göran Johanssons dominans.
- I Göteborg fanns ingen lobbyverksamhet av traditionellt slag. Men det berodde inte på att näringslivet saknade lust att påverka, utan på näringslivets nära samarbete med kommunen. Politikerna i Göteborg såg inte på Volvo och SKF som några externa aktörer, snarare talade de om dem som familjemedlemmar.
Överhuvudtaget blev Gunnar Falkemark förvånad över det klara samförstånd som präglade politiken.
- Det fanns inga jättekonflikter mellan socialdemokrater och borgerliga. Alla stod för samförstånd och industriell utveckling.
Och kanske är det här, i samförståndet och i bristen på politiska konflikter, som det egentliga problemet ligger. För vad är makt utan motmakt? Vad är demokrati utan konflikter? Vad är politik utan klara skiljelinjer?

Svaret är tystnad. Om politikerna ständigt är överens blir det inga debatter som når ut till folket. Om näringslivet kan påverka internt blir det inga konflikter som kan diskuteras eller debatteras offentligt. Och i tystnaden frodas rykten. Rykten om den "röde patriarken" som bestämmer allt. Rykten om beslut som görs upp i korridorer och slutna rum. För hur skall man annars tolka bristen på debatt?
Och Göran Johansson själv, vad säger han? Hur bemöter kommunstyrelsens ordförande, "den röde patriarken", kritiken?
När jag till slut, efter att ha jagat honom i flera veckor, får tillfälle att prata med honom på telefon blir det ett kort samtal. Hans kalender är så fullbokad att han har svårt att hinna med några intervjuer.
Han säger att han har svårt att förstå kritiken och att han börjar bli trött på det eviga pratet om korridorpolitik och om att för mycket makt samlats hos honom.
- Problemet är att alla ringer till mig och vill ha min åsikt om allt möjligt. Och att man dessutom ständigt vill ha med mig i alla möjliga styrelser. Det är inget som jag styr över, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.