Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Önskas: En visionär och distinkt kulturpolitik

Det hade kunnat bli ett ramaskri i kulturlivet. Det borde nog i ärlighetens namn ha blivit det. Ändå var det påfallande tyst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För några veckor sedan gav sig författaren Mats Söderlund in i den kulturdebatt som funnits här på sidan under delar av december. Söderlund refererade till ett meningsutbyte han hade haft med Cecilia Magnusson, moderat ledamot i kulturutskottet. Söderlund hade träffat Magnusson i riksdagen som förklarat att det är arbetslinjen som gäller och att skattebetalarnas pengar inte ska gå till konstnärer som bara sitter och dricker rödvin och röker cigarr.

Det är naturligtvis en kliché som knappast har blivit mer distinkt trots att den legat till sig ett par decennier. Samtidigt är den väsentlig eftersom den blottar en inte helt oproblematisk syn på landets kulturarbetare. Ett gäng rödvinspimplande lallare. Ingen kan vara förvånad över kulturpolitikens marginalisering inom alliansen. Tystnaden möjligen ett utslag av uppgivenhet.

I mitten av september är det val till riksdagen, i slutet av maj till Europaparlamentet. Två val som äger rum när Europa befinner sig mitt i en allt djupare kris. På många håll har högerextrema krafter snabbt vuxit sig starka. Greklands problem är välkända, Ungerns likaså, i Frankrike attraherar Front Nationals Marine Le Pen allt fler (i en opinionsundersökning i våras var hon mer populär än den sittande presidenten François Hollande). Även i länder Belgien, Norge, Finland och Sverige syns de politiska förändringarna, gravt nationalistiska partier vinner mark.

Här finns ingen given förklaringsmodell annat än det faktum att djupa ekonomiska klyftor, hög arbetslöshet historiskt erbjudit en god jordmån för politisk populism och extremism. De enkla lösningarna, syndabockstänkandet.

I skenet av detta spelar kulturen en viktig roll. Kulturpolitiken här och på andra håll måste slå vakt om demokratin, om värderingar som inte längre är självklara. När Jimmie Åkesson klär på sig sin folkdräkt och vill slåss för kulturarvet, när Fideszregeringen i Ungern bannlyser dem som förolämpar nationen och återupptäcker författare från 30-talet med fascistisk bakgrund handlar det inte om kärlek till kulturen. Det plötsliga intresset för den kulturella sfären har att göra med att här finns beståndsdelar som kan användas i ett exkluderande syfte. Den mångkulturalism som nationalistiska partier har radarn inställd på ska bekämpas, gärna då med knätofs och gamla nationalromantiska pamfletter.

Om jag får önska något inför det kommande året vore det att de partier som traditionellt värnat kulturen, som identifierat dess betydelse för demokratin förde en mer distinkt politik, vågade vara visionära och tog debatten i det offentliga. Alldeles för mycket står på spel för att lämna området orört. Då fungerar det inte att vifta bort kulturarbetare som rödvinsdrickare och cigarrökare. Eller att bara konstatera att kultur är väsentligt för dess effekter för hälsan, turismen, näringslivet. Här vilar ansvaret tungt på moderaterna.

Några andra förhoppningar? Att omvärlden på allvar noterar vad som håller på att ske i Ryssland. Om mindre än två månader drar OS i Sotji igång. Den ryska staten har satsat hisnande 335 miljarder i något som är tänkt att landa i en propagandaframgång. Samtidigt har pressen mot oliktänkande ökat markant. På svenska Pens utmärka sajt Dissidentbloggen finns just nu ett antal starka texter inifrån Ryssland som vittnar om tillvaron i ryska fängelser, för HBTQ-aktivister, för yttrandefrihetsaktivister. Eller som Marina Tjisjtjenkova på Front Line Defenders skriver: ”Det är nästan omöjligt att finna en enda människorättsfråga som inte är akut i Ryssland, med inhemsk korruption och straffrihet som de största strukturella problemen.” Även om det i Ryssland inletts en charmoffensiv med ett antal benådningar runt julhelgen finns de grundläggande problemen kvar. Om detta borde rapporteringen handla. De senaste dagarnas terrordåd kommer knappast att minska pressen på dem som är kritiska mot den ryska regimen.

Slutligen: två svenska journalister, Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, saknas fortfarande i Syrien. De åkte dit för att skildra en fasansfull konflikt väl medvetna om riskerna. I Eritrea sitter Dawit Isaak fängslad utan rättegång över tolv år efter gripandet. Sänd dem en tanke idag och imorgon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.