Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ödmjuk bild av döden

Hon har just kommit hem från en veckas fotofrosseri i Paris och Mois de la Photo. Hemkommen är hon till brädden fylld av alla bilder hon har sett. Möt Hillevi Nagel, aktuell med boken Om sorg & omsorg - Bilder och röster från hospice.
- I Sverige är det förhållandevis sällsynt med fotoutställningar. I Paris däremot ringlade rena rama Ullaredsköerna för att se femtiotalsfotografen Robert Doisneaus gatubilder. Fantastiskt! säger Hillevi Nagel.
I hennes knä ligger just nu något betydligt allvarligare, hennes bok om att vara nära döden. Den har fått namnet Om sorg & omsorg - Bilder och röster från hospice (Hammar förlag).
Under tre år har hon sporadiskt besökt Bräckes helhetsvård med sin kamera. Nyfikenheten på hur en bra vård kan fungera, och erfarenheter från tidigare jobb i vården där hon sett gamla och sjuka vistas sina sista dagar, fick henne att söka efter andra bilder av tiden före livets slut. De goda bilderna. Med tiden växte en känsla fram att det här var ett varmt och kärleksfullt ställe som fler borde veta om.
Hon har fotograferat. Samtalat. Gått varsamt fram. Alla gäster, anhöriga och anställda har fått ett brev där hon förklarar hur hon tänker. Hon har ödmjukt bett om lov att få delta i det mest privata, det vi tänker på som det allra svåraste. Vad hennes besök skulle utmynna i var hon inte säker på. En utställning, ett reportage, en bok - eller kanske bara svar på hennes egna frågor?
- Jag kan ofta tycka att livet är ganska svårt och skulle vilja lära mig att leva så att jag kan dö sådan som jag är och någorlunda nöjd. Bräcke har visat mig att det är möjligt, en insikt som jag vill dela med mig av, säger Hillevi.
Det blev en bok. Med bilder på människor som vet att de snart skall dö och på dem i deras närhet. Svartvita foton berättar om smärta, men också lugn. Om närhet och kontakt, men också om relationer som snart skall splittras. Däremellan ligger färgbilder med avskalade motiv. En öde väntkur, spår i sanden, ett stenklot mot blå himmel.
- De är tänkta som en andhämtning. Vid dessa sidor skall man kunna stanna till en stund och vila lite, förklarar Hillevi.
Men boken innehåller också mycket text. Mer text än vad hon hade tänkt från början.
- Det var svårt med kontinuiteten. När jag kom tillbaka var kanske den jag mött förra gången på en behandling, hemma eller redan död. Samtidigt var det inte så svårt som man skulle kunna tro att ta fram kameran. För flera av dem jag fotograferade var det inte särskilt laddat. Jag var inne hos en kvinna som var ganska svag och som dog strax efteråt. "Ta du", sa hon när jag tvekade. Hon var så vacker. Helt avslappnad, minns Hillevi.
Men det fanns också de som sa definitivt nej och det var inte alltid personen i fråga, utan deras anhöriga. Hillevi berättar om en pappa som gett henne lov att fotografera hans dotter, men där mamman senare sa nej.
- Dottern låg i sin säng med en stor vit nalle. Jag var osäker på om hon var medveten om att jag var där och det kändes därför inte riktigt rätt att fotografera men eftersom jag fått ett ja tog jag ändå några rutor. På bilden ser man inte vem det är. Det blev en bra bild och jag ville gärna ha med den i boken. Jag minns att jag bad dem att överväga sitt nej, men de stod fast vid sitt beslut, berättar Hillevi.
Hon förstår och accepterar, men vet samtidigt att det var en bild som hade tillfört något som hon tyckte saknades bland hennes bilder. Det svarta. Och minns att hon frågade sig om hon skulle vara med när någon dog. Nu uppstod aldrig den möjligheten, men hon vet inte om den bilden egentligen är så viktig.
Vi talar om reportaget om Sebbe som publicerades i GP för drygt ett år sedan. Där var fotograf och reporter med hela vägen fram till döden. Reportaget väckte många känslor hos läsarna och vann flera priser.
- Det var ett bra reportage. Jag fotograferade på Bräcke när jag läste det och minns hur jag tänkte att de gjorde motsatsen till det som jag höll på med. Min tanke var att skildra det naturliga och odramatiska med döden. Sedan var ju Sebbe ett barn, det gör också saken annorlunda.
Finns det en gräns för hur nära man kan komma som fotograf?
- Många gånger tänkte jag att jag var för feg och för rädd att störa den korta, dyrbara tid som gästerna på Bräcke hade kvar. Det handlar så mycket om en själv. Jag är en ganska blyg person. Men så här nära är det som jag kan komma, som jag vill komma. Jag är inte bara intresserad av bilderna utan också av meningen med bilderna. Därför vill jag göra projekt där jag får bestämma allt själv.
Det blev ingen fotobok i traditionell mening, utan en bok av en fotograf där orden får förmedla andra sorts bilder och förstärka budskapet. Orden är andras: gästernas, personalens och de anhörigas. Hillevi har lyssnat, antecknat, klippt och klistrat. Inte heller förordet är hennes egna ord.
- Jag kämpade länge men fick ge upp. Det gick inte! Det blev töntigt, sentimentalt, högtravande eller plumpt. Ord går via hjärnan, men bilden tar man in med hela kroppen, intuitivt. Den är direkt, mer tänjbar och kan ändra innehåll beroende på vad man lägger intill.

031-62 40 91 [email protected]

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.