Åsa Wikforss tar filosofin till Svenska Akademien

Just som nyheten släppts om att Åsa Wikforss, författare och professor i teoretisk filosofi, blir ny medlem av Svenska Akademien sattes Sverigedemokraternas senaste reklamkampanj upp i Stockholms tunnelbana: ”Det är inte första gången som sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa.”

– Ideologiskt tumultartade tider, säger Wikforss och lutar sig tillbaka efter ett bett på en banan.

Några dygn har gått sedan ett brett medialt jubel bröt ut över att just hon nu övertar stol nummer sju bland de sargade aderton. Ett till synes okontroversiellt val. Hon tycks sakna motståndare, eller i alla fall fiender. Utom möjligen inom Sveriges tredje största parti, grundat av nazister, som nu alltså vill meddela allmänheten att landets egentligt bruna rörelse inte är de själva utan socialdemokraterna.

Man kan berätta en hel berättelse där varje sak man säger är sann, men det man kommunicerar är falskt.

– Det är i sådana här tider filosofins användbarhet blir som tydligast. Inte minst språkfilosofins roll i att avtäcka desinformation. Man kan berätta en hel berättelse där varje sak man säger är sann, men det man kommunicerar är falskt. Högerpopulismen gör det hela tiden. Till exempel i berättelsen om att Sverige står inför en systemkollaps.

Hotet är successiv nedmontering

Klockan är fyra på en servering intill Sergels torg och hon har precis avslutat två tunga seminarier arrangerade av regeringskansliet med samtidsillustrativt innehåll. Det första om ”de digitala miljöernas betydelse för människors deltagande och delaktighet i demokratin” och det andra med en rubrik som vill låta självsäker men likväl signalerar den etablerade ordningens oro: ”Fokus demokrati – så säkrar vi hundra år till.”

Om två år, 2021, har det gått ett exakt sekel sedan Sverige i och med den kvinnliga rösträtten blev en fullvärdig demokrati, och statsvetare är överens om att ordningen nu står inför sin största försvarsansträngning i efterkrigstid.

– Det största hotet mot demokratin i dag är ju inte statskupper eller revolutionära förlopp utan det stegvisa. En successiv nedmontering av demokratiska institutioner som är synlig i ett stort antal länder runt om i världen idag.

Hon talar om ”det stegvisa” som ett koncept, en modell. Ny forskning visar att 22 länder i världen just nu präglas av en tydlig avdemokratiseringsprocess och flera ligger i Europa. Wikforss, som 2017 fick en bredare publik med boken "Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender" räknar upp de numera bekanta stegen: skära ner public service, begränsa forskning, vingklippa domstolar och – inte minst – bygga berättelser. Om nationer, kulturer, minoriteter men framför allt: folk.

Viktigt att kunna sortera

– I en komplex verklighet plockas de fakta fram som passar det man vill kommunicera, och så bortser man från allt annat. Kontexten. Falska berättelser kan inte bemötas med falsk-stämpeln utan bara genom att berätta en annan berättelse, en motberättelse, mer komplex och rättvisande. Och det är ofta en rätt stor uppgift.

– Mycket desinformation spridd med ny teknik driver på misstro mot till exempel forskare och medier i ett intressant samspel. Det strukturella, teknikens möjligheter att skapa och sprida desinformation på ett billigt sätt med global räckvidd, kombinerat med möjligheten att manipulera människors psykologiska sårbarheter – denna kombination av processer kan driva miljontals väljare att rösta på krafter som därefter monterar ned demokratin stegvis. Och det gäller att se sambanden här. Kunna sortera.

Just sortering är hennes – eller filosofins – starka gren och hon tror att invalet av en filosof i Akademien och de påföljande hurraropen är en spegling av en växande efterfrågan på strukturerat tänkande i samhället i stort. Senaste filosof bland de arton var Torgny T:son Segerstedt som dog 1999, och om filosofin under en tid varit relativt frånvarande i det offentliga samtalet är exemplet Wikforss och hennes resa från marginal till centrum ett tecken på förändring.

Filosofer syns mer

– Det är många filosofer som nu syns mycket mer i debatten vilket är jättebra. Vi är tränade i att reflektera över frågor som är väldigt grundläggande. Som rättvisa, vad det egentligen är. Eller kunskap. Som jag har sysslat så mycket med.

Hon öppnar en påse rostade mandlar.

– Den mänskliga kunskapen är ju ett gemensamt bygge. Alla specialiserar sig på något, och tack vare språket kan vi sprida det från människa till människa. Den mesta av vår kunskap får vi från andra människor, inte från direkta erfarenheter. Så vi måste lita på dem som vet mer.

Att lita på ”dem som vet mer” går i linje med Svenska Akademiens credon men påminner också om andra uttalanden Wikforss gjort som kan leda till kritik om elitism och naiv auktoritets- eller vetenskapstro. Köpt forskning, politiska konspirationer och etablerade mediehus som medvetet ljuger, det är existerande realiteter. Påpekanden om sådana missförhållanden är inte nödvändigtvis synonymt med populism eller kunskapsförakt. Men hon menar bara, säger hon, att de senaste årens kritik av de traditionella kunskapsinstitutionerna gått överstyr. Förlorat alla proportioner. Med den nya teknikens möjligheter blivit så kraftfull att den hotar ”de välgrundade uppfattningarna om verkligheten”. Och ett allmänt råd om att lita på människor som vet bättre ser hon som närmast helt trivialt. Självklart. En vidöppen dörr. Alla, även experter, måste kunna lita på andra.

– Arbetsfördelningen när det gäller kunskapsproduktionen ligger i kunskapens natur.

Och så lägger hon till:

– Fakta är ju hur världen är. Och kunskap handlar om vår relation till världen och fakta. Så det finns massor av fakta vi inte har kunskap om. Jag utgår från den klassiska kunskapssynen om att kunskap är sann och välgrundad tro. Problemet är att grunderna nästan aldrig är så starka att vi kan vara helt säkra på att det vi tror också är sant. Det finns alltid ett potentiellt glapp, och detta glapp ger utrymme för tvivel.

Nyateismen har sina problem

I dagarna kommer "Till den fria tankens försvar" ut på svenska, en pamflett av nyateismens mest namnkunniga företrädare – evolutionsbiologen Richard Dawkins och hjärnforskaren Sam Harris bland andra – med gadden riktad mot religion och postmodernism. Samklang med Åsa Wikforss sekulära mission om ökad respekt för vetenskap och förnuft finns utan tvekan, men hon meddelar bestämt att hon inte skriver under på allt nyateismen står för.

Problemet med den mer radikala nyateismen, menar Wikforss, är inte så mycket att dess företrädare tenderar betrakta forskare, vanligen sig själva, som personer med närmast gudalik status utan att de ser all religion som ett slags fiende. I Wikforss värld bör staten förhålla sig neutral till religion, inte bekämpa den. Det finns seriösa religiösa tänkare som betonar att den religiösa tron inte är baserad på rationella skäl, att det är just det som är poängen med tron.

– En sådan inställning respekterar jag. Men då får den som är troende också acceptera att andra människor inte har några skäl att dela denna tro. Och när religion används för att förtrycka människor eller underminera mänskliga rättigheter ska staten givetvis bekämpa det.

Så tar rösten slut. De pratintensiva dagarna har satt spår i halsen, och hon meddelar hest och med allt svagare stämma att hon nu måste ”åka hem och ställa in” morgondagens program. Men hon hinner med ett konstaterande till:

– En del av nyateisterna har tyvärr gjort det till sin mission att beskriva religiösa människor som idioter – och det är ju bara fånigt. Men man måste också förstå att i USA, och många av nyateisterna hör ju hemma där, finns det ett mer reellt hot där väldigt starka krafter driver att man inte ska undervisa om evolutionen till exempel. Så problemet är större där.

Magnus Linton

kultur@gp.se