Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Årets nomineringar mer blandade än i fjol

Mikaela Blomqvist kommenterar Augustjuryns val, och vill både dra ifrån och lägga till titlar bland de nominerade. Valen av de poetiska böckerna "Osebol" och "Barnet: en sonettkrans" väcker hennes årliga Augustprisilska.

Förra årets Augustprisnomineringar väckte ilska, dock inte hos mig. Tvärtom tyckte jag att juryns underlåtenhet att på slentrian nominera Sara Stridsbergs och Jonas Hassen Khemiris misslyckade romaner var uppiggande. DNs Malin Ullgren däremot hävdade att juryn hade utgått från personliga preferenser istället för en värdering av litteraturen. Själv har jag svårt att se att det ena skulle vara helt separerat från det andra.

Årets nomineringar är mer blandade än i fjol. Få böcker kunde vara mer väntade än Steve Sem-Sandbergs hyllade ”W”. Jag tror att jag var ensam om att i min recension ha en försiktig invändning mot boken. Trots sitt dokumentära underlag är ”W” i stort en traditionell roman. Det gäller också för tre av de andra böcker som nominerats: Nina Wähäs ”Testamente”, Anna Focks ”Väderfenomen” och Daniel Gustafssons debut ”Odenplan”. För full transparens: jag har bara bläddrat i de tre böckerna och kan inte yttra mig om dem. Ändå skulle jag gärna lägga Lina Wolffs ”Köttets tid” till listan.

"Sonettkrans, men är det poesi?"

Intressant är förstås att de många böcker med självbiografisk grund som getts ut under året helt saknas i nomineringarna. Bland dem hade jag framför allt velat se Katarina Frostensons ”K” få pris. För den som klarar av att läsa boken som litteratur istället för en skvaller- eller debattbok är det en mycket vackert skildring av vad det innebär att leva som läsande och tänkande människa. Också Linda Boström Knausgårds suggestiva minnesarbete i ”Oktoberbarn” hade förtjänat en nominering.

Olivia Bergdahls nominerade ”Barnet. En sonettkrans” är mycket riktigt en sonettkrans, men är det poesi? Jag tycker mest den liknar en väl genomförd skoluppgift. Om nu juryn intresserar sig för bunden vers hade jag hellre sett en nominering till Håkan Sandells 40 elegier i ”Musiken av aldrig och ingenting”.

Likaså har jag svårt att acceptera att Marit Kaplas expansiva missbruk av radbrytningen i ”Osebol” har nominerats. Det är en vanlig intervjubok tvångsstöpt i poesins form. Ann Jäderlunds ordknappa ”Ensamtal” använder färre ord och får med dem sagt betydligt mer. Det är det som är lyrik. Sedan saknar jag också Kjell Espmarks ”Kvällens frihet”. Det är en elegant och intelligent diktbok om den sena stilen, hos poeten själv och ett antal föregångare. Att hela två diktsamlingar är nominerade borde man kanske vara tacksam över. Och ändå är det de som väcker den årliga Augustpris ilskan hos mig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.