Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Sanna Samuelsson: Åren på kvinnojouren fick mig att se verkligheten

På bara några veckor har fem kvinnor mördats av sina manliga partners i Sverige. Som tonåring engagerade sig Sanna Samuelsson ideellt i kvinnojouren, en erfarenhet som fick henne att se samhället med helt nya ögon.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För en vecka sedan mördades en kvinna på Linköpings resecentrum av sin exsambo, pappan till hennes barn. Det var mitt på dagen: i SVT:s filmklipp från brottsplatsen glider små tussiga moln över den blå himlen över stationsbyggnaden, poliserna på plats står tysta, det är – tyvärr – ännu en dag på jobbet. Det rapporteras att kvinnan varit rädd och gömt sig i flera år. Så en aprildag kom han ifatt henne. Hon dog av knivhuggen. Hon var en av de fem svenska kvinnor som mördats av sina partners på bara några veckor.

LÄS MER: Man anhållen för mord i Linköping

På Expressens bilder ligger rosor på platsen där hon mördades, en plats jag känner till väl. Där har jag väntat på bussen otaliga gånger under mina tonår, en tid när jag också kom att engagera mig i Linköping tjej- och kvinnojour. Min tid där ändrade hela min bild av kön, kärlek och familj, ja, av verkligheten. Mina ögon blev vuxna, kanske i förtid: öppnades för det våld som genomsyrar samhället, som sker i det lilla, i hemmen, på mataffären. När jag var engagerad i jouren tiden pratade vi bara om heterosexuella relationer. I dag vet jag att våld även förekommer inom homosexuella relationer, för att inte tala om våldet som transkvinnor får utstå, av sina partners, av främlingar.

Kvinnorna kunde dyka upp lite närsomhelst. Jag minns deras trötta ögon och nervösa händer.

På kvinnojouren hade vi kontakt med kvinnor med olika bakgrunder och klasstillhörighet. Kvinnorna kunde dyka upp lite närsomhelst. Jag minns deras trötta ögon och nervösa händer. Och jag har ofta funderat över vad de gör i dag, lever de? Hur kan det ha varit att sitta där i den slitna soffan och prata med mig, en oerfaren gymnasietjej. Vad visste väl jag?

Men vår uppgift var inte att veta, utan att lyssna. Att upplysa om vad som räknas som brott. Ofta att insistera på att det de berättade om faktiskt var ett brott, enligt lag. Vi övertalade dem dock aldrig att anmäla. Vi visste att vi inte kunde garantera att de skulle få upprättelse eller skydd av staten och polisen. En rent pragmatisk inställning som grundade sig i bitter erfarenhet. Ville de anmäla så stöttade vi, men ville de inte så var det helt okej. Huvudsaken var att de fick skydd, i den mån vi kunde ge det.

Nu ropar politiker som Annie Lööf och Ebba Busch på höjda straff. Som att det skulle göra någon skillnad. Förövarna bryr sig inte om straff. Sverige har redan de unika grov kvinnofridskränkning-paragraferna, där flera brott läggs ihop och döms hårdare tillsammans, en lagstiftning vi kan tacka kvinno- och jourrörelsen för. Det har även gjorts flera statliga utredningar under 2000-talet och instiftats ett Centrum för kvinnofrid på Uppsala universitet, som sysslar med forskning om just detta.

Nu ropar politiker som Annie Lööf och Ebba Busch på höjda straff. Som att det skulle göra någon skillnad.

Problemet är inte att vi inte vet, att vi inte har någon statistik, att lagstiftningen och straffen inte finns. Problemet är att ingen bryr sig.

Och med ingen, menar jag män. Ibland påstås det att män måste lära sig att prata om sina känslor. Men det gör de här männen, de pratar ofta jättemycket om sina känslor och hur mycket de ångrar sig efter att de slagit sin fru, hur hon måste förlåta honom, hur arg hon gjorde honom, och hur han faktiskt hade sina anledningar, att hon krossat hans hjärta och så vidare.

När män häktas, döms för de här brotten och placeras i fängelse blir ofta en tillfällig respit för kvinnorna. Det är ju bra, men sen börjar det igen: tjatet, hoten, trakasserierna och våldet fortsätter. Oavsett vad politikerna säger den här gången så kvarstår faktum: Om en kvinna råkar bli ihop med en sån här man kan hon se fram emot ett helvete till liv, oavsett om hon lämnar honom eller inte. Det vet alla som jobbat på kvinnojour.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.