Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Att längta bort från hemmet till en plats där de egna behoven får stå i centrum, att få häva öl efter öl, knulla hämningslöst med främlingar eller trimma kroppen till elitstyrka – oh yes, det är impulser som mödrar alltid haft.”, skriver Celia Svedhem.  Bild: Martina Holmberg / TT
”Att längta bort från hemmet till en plats där de egna behoven får stå i centrum, att få häva öl efter öl, knulla hämningslöst med främlingar eller trimma kroppen till elitstyrka – oh yes, det är impulser som mödrar alltid haft.”, skriver Celia Svedhem. Bild: Martina Holmberg / TT

Celia Svedhem: Även mammor drömmer om att fly från sina barn

Skillnaden är att de inte kan göra det, skriver Celia Svedhem i ett svar på Gunnar Ardelius text ”Därför ville jag fly från min familj” i DN.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Författaren Gunnar Ardelius skriver i en essä i DN (18/12) om sin längtan efter att fly familjelivet. När familjens tredje barn föddes kunde han inte längre stå emot sitt flyktbegär utan tillbringade timme efter timme i skidspåret, tränandes inför Vasaloppet. Hans muskler och känsla av frihet växte ikapp, till priset av nattliga familjegräl och en utmattad fru.

I sin text försvarar han sig med att både verkligheten och litteraturen är full av pappor som är värre än han – sådana som sticker och inte ens kommer tillbaka in efter skidturen. Han menar att hans generation hamnat i kläm. Hans egen far var alltid frånvarande, men något helt annat har förväntats av honom sedan han själv blev pappa. Och ja, papparollen är under omförhandling. Vår tids pappor är på väg in i ett mer närvarande föräldraskap – impulsen att fly är ett bevis på det. Det är ett tecken på att pappan blivit en som är med och delar på ansvaret för barnen. Impulsen är inget annat än ett skri rakt ur epicentret av en allmänmänsklig konflikt – den mellan att upprätthålla sig själv som individ och att helt gå upp i gruppen.

Att längta bort från hemmet till en plats där de egna behoven får stå i centrum, att få häva öl efter öl, knulla hämningslöst med främlingar eller trimma kroppen till elitstyrka – oh yes, det är impulser som mödrar alltid haft. Men hur kommer det sig då att vi inte har några självbiografiska verk av kvinnor i ämnet? Inga autofiktiva romaner om mammor som lämnar sina barn. Inga självutlämnande lördagsessäer om njutningen i att sätta annat än ungarna först.

LÄS MER: Recension: ”Depphjärnan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” av Anders Hansen

Inget är mer tabu än en mamma som inte tar hand om sitt barn. Det är och förblir patriarkatets grundsten.

Förklaringen ligger i samma ordning som gör att Ardelius kan spänna på sig sina skidor i trygg förvissning om att hans fru inte kommer gör detsamma. Inget är mer tabu än en mamma som inte tar hand om sitt barn. Det är och förblir patriarkatets grundsten.

Nej, för att kunna handla om en frånvarande mamma tycks ett verk behöva vara helt och hållet fiktivt. Tänk Lydia Sandgrens ”Samlade verk” (2020) eller Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” (2018). Ett undantag är då mödrar rent medicinskt och fysiskt är oförmögna att vara med sina barn. Till exempel skriver Linda Boström Knausgård i ”Oktoberbarn” (2019) om tiden då hon var tvångsintagen i psykiatrin för sin depression. Det går att berätta om därför att valet att vara borta ifrån barnen inte var hennes.

Så vad har då mödrarna gjort av sina flyktbegär i alla tider? Vad ska den nya generationens pappor ta sig till? Ardelius ger oss faktiskt ett svar på det – om än en smula förtäckt. De fyra första böckerna han skrev handlade om frånvarande fäder, berättar han i essän. Hans sätt att agera ut sina flyktimpulser under tiden med familjens första två barn? Jag tror det. Våra tankar och fantasier, i läsandet och för vissa även i skrivandet – är arenor där vi kan låta dessa impulser och begär få fritt spelrum. Låt dem löpa amok! Fantastiskt nog är det bara våra handlingar som räknas när våra föräldraskap summeras.

Och enligt ett rykte som florerat på Twitter så har det aldrig funnits någon ”Ardelius” anmäld till Vasaloppet. Kanske var även lördagens essä, liksom hans böcker, en subliminal produkt som fått den verklige pappa Gunnar att orka byta en blöja till därhemma?

LÄS MER: Vi måste prata om vestibulit och ojämställt sex

LÄS MER: Recension: ”Att älska – om kärlekens natur” av Lone Frank

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.