När jag påbörjar den här texten är klockan 23:44. Gissar att jag kommer kunna få slå igen locket på datorn och gå och lägga mig ungefär halv två. Då har jag redan tecknat två seriesidor tidigare i dag. Det kommer bli en lång arbetsdag. Igen.
Även om det faktiskt är roligt nästan hela tiden vill jag kanske inte jobba fullt så mycket.
Men som bekant råder det ekonomisk kris och skenande inflation och i en bransch där man inte direkt har årliga lönesamtal är enda sättet att höja sin inkomst att helt enkelt jobba mer.
Det här är inte gnäll, märk väl. Jag gör hellre det här än något annat för att sätta fiskpinnarna på bordet. Men även för oss i kultureliten är 300 det nya 100 kronor.
När jag sitter här mitt i natten och sliter kommer jag osökt att tänka på den senaste tidens debatt om kulturbarn och ”nepo babies.” Alltså barn till etablerade och framstående personer, oftast inom kultursektorn, som antas få en gräddfil in i föräldrarnas yrke.
Åh nej. Privilegier. Det är ju det värsta som finns.
Det är förmodligen ganska få kulturskribenter som gör en dramatisk gest mot en laptop och säger ”en dag, mitt barn, ska du också få skriva texter för 2000 kr på faktura.”
Som barn, uppväxt på en ö, till en självlärd kock och en kommungubbe och som ändå, trots denna handfasta och praktiska bakgrund, lyckade skaffa sig någon slags position inom kulturbranschen borde jag vara rasande på nepo babies. Men nej. Jag är skeptisk till att familjeband har den betydelse som debatten gett sken av. Vi pratar om kultur här. Ett ständigt eftersatt, underbetalt och ofta föraktat område. Vad vore ett sådant privilegium egentligen värt?
Det är förmodligen ganska få kulturskribenter som gör en dramatisk gest mot en laptop och säger ”en dag, mitt barn, ska du också få skriva texter för 2000 kr på faktura.” Och vad är det för mystiska och förbjudna kunskaper som kan föras ned genom släktleden inom vårt område? Att man kan dra av toner till skrivaren i deklarationen?
Vi som arbetar med kultur älskar att mytologisera vår egen bransch. Jag antar att det beror på att vi inte har så mycket annat att romantisera.
”Men Johan, du har ju missförstått det hela fullständigt. Nepo babies är sådana som fått sin position för att de är någons barn” kanske du säger.
Visst, för varje Michael Douglas går det ett lass med Julian Lennons och Jason Connerys. Samtidigt skriver Stephen Kings son Joe Hill just nu bättre romaner än farsan.
Då tycker jag snarare att det är avkomman till riskkapitalister som vill bli konceptkonstnärer som vi bör hålla ett smalt och skeptiskt öga på.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:I Sverige är alla nepo-bebisar under pappa staten
LÄS MER:Yrvaken debatt om kändisbarnen
LÄS MER:Alla pratar om nepo babies – här är stjärnorna med kända föräldrar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
