Få romaner handlar om kritiker. Thomas Bernhards ”Gamla mästare” är ett undantag. I boken möts två män på Wiens konsthistoriska museum, dit den ene av dem har gått varannan dag i trettio år. Endast framför Tintorettos målning ”Porträtt av man med vitt skägg” kan kritikern Reger bedriva det intellektuella arbete som sedan blir till musikrecensioner i The Times. Men det är inte kärlek till tavlan som leder honom till salen utan dess ideala temperatur på 18 grader. En införstådd vakt håller rummet tomt från störande turister.
Det är hemskt att tänka att konsten inte räcker till, att det vid förlusten av en älskad människa inte kan finnas tröst någonstans.
Thomas Bernhard är som bekant missnöjets virtuos och ingenstans driver han det så långt som i denna bok som också blev hans sista. Till stora delar är den en katalog över de många bristerna hos kanoniserade europeiska och österrikiska tänkare och konstnärer. Mahler är en medelmåtta, Heidegger en charlatan, Beethoven alltigenom frånstötande och även Goethe framstår som löjeväckande vid ingående läsning. Redan tidigt slår Reger fast att han på var och en av museets tavlor har funnit ett graverande fel, och att det är detta fel, denna brist på fullkomning som gör dem möjliga att betrakta.
Man kan se Regers bortom alla gränser drivna kräsenhet som ett varnande exempel. Med några fyndiga ord kan varje verk eller människa göras till ett föremål för hån. Besvikelsen på konsten visar sig i boken dessutom ha personlig grund. Ställd inför sin hustrus död har Reger funnit att den inte är till någon hjälp. Alla böcker och alla själar han samlat på blir i ett slag betydelselösa. Thomas Bernhard skrev boken efter att den 37 år äldre kvinna han allt sedan de tidiga 20 åren levt i en innerlig vänskap med gick bort. Kanske är det därför orden har en sådan tyngd:
”Vi tror alltid att vad som än händer kan vi i avgörande ögonblick, alltså i livsavgörande ögonblick, förlita oss på dessa så kallade betydande och stora, men det är en villfarelse, just i livsavgörande ögonblick är vi lämnade åt oss själva av dessa betydande och stora och som man säger odödliga, de har inte mer att ge oss i ett sådant livsavgörande ögonblick än faktumet att vi är ensamma också mitt ibland dem, är utlämnade åt oss själva i en fullkomligt fruktansvärd mening.”
Raderna har följt mig sedan jag först läste ”Gamla mästare” för tolv år sedan. Det är hemskt att tänka att konsten inte räcker till, att det vid förlusten av en älskad människa inte kan finnas tröst någonstans. Men när jag nu återvänder till romanen finner jag som så ofta är fallet att den är annorlunda än jag mindes. Svartsynen drivs så långt att den slår över i ett bejakande som ger skäl för bokens undertitel – komedi.
Även de gamla mästarna är i någon mån misslyckade, på varje tavla finns ett graverande fel, över allt är vi omgivna av idel missgrepp.
Ytterst handlar det om ”konsten att existera mot fakta” som det står i ”Gå”, en annan bok av Bernhard som är mig kär. Inte som i meningen att ge efter för lögnen, utan som i att se saker för vad de är och framhärda trots allt. Även de gamla mästarna är i någon mån misslyckade, på varje tavla finns ett graverande fel, över allt är vi omgivna av idel missgrepp.
Ingen skönhet är möjlig utan denna grundläggande sanning, och ingen rörelse utanför det egna jaget. Således syftar den klara, skarpa blicken inte till att riva ned eller rasera utan till att bevara något i högre mening. Vi läser en ny bok, vi ser ännu en föreställning, och hela tiden hoppas vi på något mer.
Läs mer av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Jag drömmer om att bli en fotgängarnas martyr
LÄS MER:Man kan inte vara elak mot en bok
LÄS MER:Casanova blottar vår tids böjelse för klagan
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
