Hur rasistiska är vi egentligen i Sverige? Frågan är svår. Å ena sidan har vi en lång politisk tradition av folkbildning och försvar för mänskliga rättigheter. Sedan Sverige blev ett välfärdssamhälle har vi tagit emot arbetskraft och flyktingar i stor skala. Men under den urbana fernissan anar vi ett monokulturellt bondesamhälle med integrationsbekymmer. Hur var det Olof Palme sa i sitt berömda radiotal om fördomar 1965?
"Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet."
I sin essäsamling Rasister är vi allihopa bidrar Dan Korn med många uppslag. Korn är välbekant för GP:s läsare. Bland ´provokatörer' är han sällsynt sympatisk; bildad och humoristisk. Han blandar källor halsbrytande, svingar sig i samma mening från Platon till Edvard Persson. Hans orientering bland svenska trettiotalsschlager är imponerande.
I den nya boken behandlar Dan Korn rasism och antirasism, kulturrelativism och identitetspolitik, mångfald och enfald. Han sällar sig till den irriterade kritik av identitetspolitik och postkoloniala teorier som har vuxit sig stark på senare år. Men Korn svingar inte bara knölpåken utan plockar också fram pincett och skalpell.
Han gör en pedagogisk insats när han skildrar hur de postmoderna franska filosoferna med Derrida och Foucault och Levi-Strauss i spetsen utmanade efterkrigstidens teoretiska gudar, med sina lekfulla dekonstruktioner av det totalitära språket och modernismens maktkrav. Men lekfullheten stelnade i dogm, menar Korn. Kulturrelativismen blev upplysningens fiende.
Som kulturhistoriker ser Dan Korn förstås värdet i att även det svenska folkhemmets skuggsidor belyses, men han värjer sig mot att så många felaktigheter guppar runt i debatten. Som exempel tar han alla lögner om makarna Myrdal. Vad ville de egentligen på trettiotalet med sin Kris i befolkningsfrågan? Dan Korn slår fast att de varken var rasister eller förespråkare för rashygien, som så många slarviga debattörer antytt.
Han vänder sig mot historielösheten. Visst såg eniga politiker till att Sverige 1922 fick ett statligt rasbiologiskt institut, men lika sant är att man på trettiotalet ändrade dess inriktning, just för att skilja sig från nazisternas idéer.
Det är många meriterade forskare som slarvar, och inte klarar av att hålla många bollar i luften samtidigt. Ellen Key, Hjalmar Öhrvall och Hjalmar Branting var samtidigt pionjärer i det socialliberala samhällsbygget och förespråkare för tvångssteriliseringar. Det är ett surt äpple att bita i.
I Sverige odlar vi en onödigt självplågande historiesyn, tycker Dan Korn. I fjorton år deltog förvisso svenskar i den transatlantiska slavhandeln, men ägnade mycket längre tid åt att bekämpa den. Erik Gustaf Geijer motionerade mot slavhandeln, och Carl Bernhard Wadström vigde sitt liv åt att bekämpa den. Varför känner vi inte till det, undrar Dan Korn?
När det gäller vår egen tid tycker Korn att "spela rasistkortet i tid och otid underlättar för den verkliga rasismen." Kan rasifierings-begreppet rentav dölja andra viktiga sociala och ekonomiska faktorer bakom diskriminering?
Korn har en poäng när han kritiserar det strukturella perspektivet för att ibland dölja, eller inte komma åt, individuella erfarenheter. Han berättar om Leonard Ljungdahl i Mölnlycke. Leonard var förvisso en svart man, men hans hudfärg gav honom inte hans identitet bland grannarna i Mölnlycke. Det gjorde däremot det faktum att han var trädgårdsmästare, och make till Hanna.
I ett intressant kapitel om hedersvåld, mångkultur och segregerade simbassänger citerar Dan Korn den kanadensiske filosofen Will Kymlicka. Denne har studerat det mångkulturella samhällets juridiska problem, och understryker hur viktigt det är att det mångkulturella samhället odlar ett starkt "vi", oavsett etnisk, social, sexuell bakgrund. Lagen är förstås central. Enligt Kymlicka finns inget juridiskt utrymme för att etniska grupper kräver egna rättigheter eller undantag, till exempel för könssegregerade simtimmar i simhallen i Fittja.
Dan Korn skriver: "Men man kan vara pragmatiker också. Erbjuder kommunen könssegregerad simning kanske fler kvinnor, som annars inte får tillfälle att simma, får möjlighet att göra det." Korns argument är att några av dessa kvinnor kanske rentav är skattebetalare i kommunen. En annan god sak är att segregerade simtimmar skulle kunna leda till ökat förtroende för de svenska myndigheterna.
I exemplet med simtimmarna visar Dan Korn att frågan om rasism, diskriminering och integration är komplex. Enkla lösningar finns inte. Och oavsett teori så lever vi redan i det mångkulturella samhället, och har – förhoppningsvis – en gemensam framtid där. Förhandlingen fortsätter.
