Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Är ni inte lite gloomy, ni svenskar?"

Publiken bestod till största delen av britter, och därför sa jag som jag brukar i mötet med människor från de stora språkområdena, att det är mycket opraktiskt att vara svensk författare och skriva på ett språk som bara talas av nio miljoner. Att det var dumt sagt förstod jag av kommentaren från en av de isländska översättarna: " Bara nio miljoner!"
Det hände i Norwich för några veckor sedan, på ett seminarium anordnat för unga översättare från de nordiska språken till engelska. Det fick mig att tänka på den nordiska enheten, den som nästan inte märks längre men som borde göra det. Vi har ganska mycket gemensamt i vår hemmahörighet i dessa små sega språk som envist lever vidare, trots att de talas av så få - i det isländska fallet av bara 290 000 själar. Och jag tror att vi har något att bidra med också, trots att det engelska språkområdet redan är så fullt av böcker att vi rent procentuellt är försumbara.

Man blir lite tårögd vid tanken på dessa entusiaster som kämpar av kärlek till språk och litteratur som mycket få frågar efter. Neil som just finputsar Hjalmar Bergmans En döds memoarer, Phil som tillbringade åtta år med Laxness Islands klocka, Sarah som ägnat sig åt Fredrika Bremer och Kerstin Ekman ... Av den engelska bokutgivningen är en mycket liten del översättningar, någon nämnde tre procent, någon annan sa mindre än två. Och då kan man ju räkna ut hur mycket av det som är nordiskt. Men kanske kan man sikta litet ljus i tunneln, och nu menar jag inte bara den Mankellska framgången eller Enquists Livläkarens besök som vann The Independents Foreign Fiction Prize för några år sedan. Den senaste svenska listan omfattar också namn som Eva-Marie Liffner, Mikael Niemi, Carl-Johan Vallgren, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Torgny Lindgren, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren och Åke Edwardson.

Men vad är det vi kan bidra med då? Inte utslätade produkter avsedda för en internationell marknad, de behöver britterna knappast köpa utifrån, snarare är det de nordiska särdragen som möjligen kan vara intressanta för en engelsk publik. Strindberg, säger journalisten på BBC, Ingmar Bergman, är ni inte lite gloomy, ni svenskar? Inte alls, säger jag, vi är allvarliga och snälla och älskar att sitta ute i naturen och tänka på meningen med livet! En kliché är så god som en annan.
Det är inte lätt att sätta ord på vad som är typiskt, vad som är nordiskt. Men det behöver vi inte heller göra, vi kan bara skriva som vi gör och hoppas på att det når fram.
Varför ska man då sträva efter att bli översatt, när böckerna ändå för det mesta försvinner i den stora floden, eller som bäst kan åstadkomma ett mycket litet plopp? Det är knappast för pengarna, mer för känslan av att ens bok får ännu en chans, att det kan finnas människor därute som hittar den och läser den. Så att den får leva lite längre.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.