Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Making a murderer. Dokumentären skildrar hur Steven Avery som kämpar mot ett Kafkanskt system som har bestämt sig på förhand att han är skyldig till ett mord. Samtidigt väljer filmarna att visa det som styrker hans sak, medan vitala delar av motpartens bevisföring klippts bort eftersom det komplicerar historien de vill berätta.

Är en bra story viktigare än sanningen?

Ska en god dokumentär alltid välja sanningen framför storyn? Och var går gränsen mellan polerad sanning och ren lögn? I den nya true crime-vågen som handlar om aktuella brottsfall testar dokumentärfilmarna gränserna, konstaterar Jimmy Håkansson.

Dagen efter radiosändningarna stod det på löpsedlarna om paniken. Upplopp i städerna, familjer flydde i skräck, nervsvaga dog av hjärtstillestånd och därtill en hjärtskärande historia om mannen som försökte skjuta ihjäl sina döttrar för att de inte skulle falla offer för det annalkande hotet. Världen var på väg att gå under. Marsianerna hade anlänt.

När Orson Welles radiodrama Världarnas krig sändes för första gången 1938 innehöll det en slagkraftig innovation. Falska nyhetsrapporter. Med nyhetsuppläsarens auktoritära draghjälp fick Welles pjäs ett dokumentärt anslag. För de som okritisk förknippade nyhetsinslag med journalistisk sanning var Världarnas krig inte en radiopjäs om en rymdinvasion – det var vår livesända undergång.

Han var inte helt fel ute ändå. För på samma sätt som Orson Welles använde dokumentära knep för att ge sin fiktiva rymdinvasion trovärdighet använde Andrew Jarecki fiktionens tricks för att skruva till historien om den mordmisstänkte miljardären Robert Durst i 2015 års dokumentära fixstjärna The Jinx.

Att finjustera händelseförlopp och utelämna detaljer som inte stärker historien är norm inom den dokumentära världen. I Michael Moores Oscarsbelönade Bowling for Columbine besöker dokumentärfilmaren en bank som påstås dela ut gratis gevär till alla nya kunder. Efter att ha fyllt i en blankett och skämtat vänskapligt med personalen paraderar han ut med sitt nya gevär sträckt mot skyn. Men det var bara en halv sanning. Visst stämmer det att banken erbjöd vapen till sina nya kunder, men geväret hämtades ut från en närliggande vapenaffär först efter en säkerhetskontroll som tog sex veckor att genomföra.
Den tyske mästaren Werner Herzog sa en gång att en dokumentärfilmare aldrig kan fånga den faktiska sanningen, men borde sträva efter den “extatiska sanningen”. En högre sanning som är om inte bokstavlig så åtminstone symbolisk. Direct cinema-pionjären Wolf Koenig gick ännu längre i sin sågning om genrens förhållande till sanningen: “Varje klipp är en lögn. För det är aldrig så det var. De två tagningarna har aldrig suttit ihop med varandra tidigare. Men du berättar en lögn för att kunna berätta en sanning.”

Ingen dokumentär berättelse är objektiv eftersom den, till skillnad från skeendet den vill fånga, har en början och ett slut. Dokumentärfilmarna bestämmer vad som ska berättas, från vilket perspektiv och i vilken ordning. Rollen som sanningsauktoritet blir extra problematisk i senare års populära true crime-dokumentärer som hanterar aktuella brottsstraff.
I sista avsnittet av av podcasten Serials debutsäsong, om den morddömde Adnan Syed, berättar reportern Sarah Koenig vad hon tror hände. Fram till dess har hon resonerat fram och tillbaka utan att kungöra sin dom. Det var hennes sätt att liera sig med lyssnarna som under resans gång vägt för- och motargument. Men i HBO:s The Jinx och Netflix Making of a Murderer tar dokumentärfilmarna en tydligare ställning redan från början. Båda utgår från att rättssystemet har fallerat, och anpassar bevisföremålen därefter.

I Making of a Murderer träffar vi Steven Avery som precis lämnat fängelset efter 18 år, dömd för ett brott som han inte har begått. Men i slutet av första avsnittet kommer kroken: han har blivit misstänkt för ett nytt dåd. Ett mord. 
Dokumentären skildrar Averys vedermödor, hur han kämpar mot ett Kafkanskt system som har bestämt sig på förhand. Samtidigt är det vad dokumentärfilmarna också har gjort. För de väljer att visa det som styrker hans sak, medan vitala delar av motpartens bevisföring klipps bort eftersom det komplicerar historien som de vill berätta.

Men för de som hypnotiserades av true crime-dokumentärernas rättvisepatos var det oviktiga teknikaliteter. En upprörd Making of a Murderer-tittare drog igång en namninsamling, som i dag har över 500 000 underskrifter till USA:s president Barack Obama i syfte att benåda Steven Avery. Till saken hör att presidenten bara kan benåda fångar som dömts av en federal domstol, inte – som i Averys fall – en delstatsdomstol. Men igen, teknikaliteter.

För en riktigt bra historia kan sanningen göra mer skada än nytta. Making of a Murderer är en kraftfull obduktion av rättssamhället, oavsett hur sanna de anatomiska proportionerna än må vara. Likaså är The Jinx en sedelärande historia om rikedomens privilegier, trots att tidslinjen är manipulerad för effekt. Till och med när PBS gjorde en dokumentär om paniken som utbröt i kölvattnet av Orson Welles Världarnas krig, för att uppmärksamma 75-årsjubileet, uteslöt de vissa detaljer. Såsom att kaoset aldrig ägde rum. Hysterin antog överdrivna proportioner på löpsedlar och i artiklar, eftersom tidningspublicisterna som befann sig i en kris såg ett tillfälle att smutskasta radiomediet som hade roffat åt sig deras annonsörer.
I PBS dokumentär lever upploppen vidare. Inte för att det är sant, utan för att det är en myt som förtrollar oss. Och så länge vi kräver att verkligheten ska överträffa fiktionen får vi leva med att fiktionen sipprar in i hålen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.