Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Julian Edwards och Sandra Bullock simmar runt i Netflixrullen Bird box. Bild: Saeed Adyani

Johanna Hagström: Är det här slutet för vandringssägnerna?

Om alla märkliga utmaningar och skrönor till slut förverkligas av någon med en mobil och ett sociala medier-konto – blir det slutet för vandringssägnen?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Känner ni till utmaningen #birdboxchallenge på sociala medier? Det är vinterns fluga där folk försöker utföra olika aktiviteter iförda ögonbindel. Hashtaggen drog igång i början på december, perfekt tajmat inför premiären av Netflix långfilm Bird box, där Sandra Bullock och ett par barn måste ha ögonbindel hela tiden för att inte dö.

LÄS MER: Sandra Bullock övertygar i demondramat Bird box

Utmaningen växte lavinartat på sociala medier under julhelgen. Det började också dyka upp filmer där det såg ut som att folk gjorde farliga övningar. Några dagar in på det nya året twittrade Netflix en uppmaning att folk inte skulle utsätta sig eller andra för fara i och med #birdboxchallenge.

De skrev också att de inte visste hur utmaningen hade börjat. Det stämde såklart inte. Det var Netflix själva som hade dragit igång det hela som en pr-kampanj – något som avslöjades av radioprogrammet Medierna i P1 i veckan. Sedan dröjde det inte länge förrän en 17-åring i USA orsakade en olycka genom att köra med mössan nerdragen för ögonen. Allt enligt den lokala polisen.

LÄS MER: Tonåring i bilkrasch efter Bird box challenge

Inget av det här är förvånande, varken cynismen hos det stora företaget eller människors naivitet. Men vad innebär allt detta dokumenterande och publicerande av folks dumheter på sociala medier för den långa traditionen av vandringssägner?

Inte sällan har vandringssägner uppkommit i förhållande till ny teknik och nya företeelser. Berättelser om folk som använder nymodigheter på fel sätt (mikrovågsugnar, sms, bilar, datorer) med förskräckande resultat är vanliga. Vandringssägner är ett sätt för oss att bearbeta våra rädslor för det nya, för det okända.

Där hänger utmaningarna och vandringssägnerna ihop: De utgår från fantasier om att det finns folk som är i stånd att göra komplett bakvända och potentiellt livsfarliga saker, av okunskap och/eller en vilja att synas.

Men ett grundkrav för en vandringssägen är att det är något som drabbat "en kompis mosters bekant" och att så fort man kollar berättelsen så spricker den. Det har inte hänt på riktigt. Däri ligger en trygghet.

När folk börjar försöka iscensätta vandringssägner och skrönor och publicera på nätet, som ett Mythbusters helt utan förstånd och säkerhetstänk, då försvinner den tryggheten. Ett exempel nära i tiden är den amerikanska kvinnan som av misstag sköt ihjäl sin pojkvän då de trodde på myten att en tjock bok skulle stoppa kulan. Allt i syfte att göra en Youtubevideo.

Allt fler fantasier, skämt och pr-jippon iscensätts och sprids och även om flertalet av videorna är fejkade, så kommer någon snart att försöka torka sin katt i mikrovågsugnen på riktigt och livesända det. Eller så har det redan hänt.

Och om alla märkliga utmaningar och vandringssägner till slut förverkligas av någon med en mobil och ett sociala medier-konto blir frågan: Är det slutet för vandringssägnerna? De är ju inte längre sägner. Beviset finns på Youtube.