Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Älskar Svenska Akademien uppmärksamheten?

Två av Nobelkommitténs fem medlemmar hoppar nu av sina åtaganden. Men GP:s kulturchef Björn Werner manar till lugn i stormen: "Kläderna kommer att värmas och såren kommer att läkas."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Först Kristoffer Leandoer, några timmar senare Gun-Britt Sundström. Det ser naturligtvis inte bra ut. Inte bra alls. På bara en förmiddag har två av Nobelkommitténs fem medlemmar ett år i förväg nu avslutat det tvååriga åtagandet att ihop med Svenska Akademien arbeta för att utse Nobelpristagaren i litteratur.

För den som har den ödesdigra aprilmånaden 2018 i färskt minne är det lätt att drabbas av vissa post-traumatiska stressymptom. Det var ju Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englunds plötsliga avhopp den 6 april som förde Akademiens ursprungliga kris upp till ytan.

LÄS MER: Två författare hoppar av Nobelkommittén

Situationen är till ytan nämligen inte helt olik. En och annan i offentligheten, missnöjd med det omdiskuterade valet av Peter Handke, kommer att välkomna likheterna. Använda det för att måla upp en verksamhet som fortfarande, ett år efter krisen, inte är tillbaka på banan.

Ta ett djupt andetag, säger jag. För varför skulle allt fungera än? Tvärtom är det fascinerande att saker funkar tämligen okej.

Det är nämligen så att förändring, som Kristofer Leandoer själv konstaterar för SvD – tar tid. Inte minst förändringar av den kaliber som Svenska Akademiens djupt ifrågasatta verksamhet genomgår. Och den kommer att fortsätta vara djupt ifrågasatt ett bra tag framöver, så är det bara.

LÄS MER: Olga Tokarczuk och Peter Handke Nobelpristagare i litteratur

Den stora uppståndelsen kring Matilda Gustavssons hyllade reportagebok "Klubben" vittnar tydligt om att chocken såväl som fascinationen kring Svenska Akademiens smutsiga baksida fortfarande inte har läkt. Och Svenska Akademiens lite handfallna respons kring kritiken av Peter Handke visar på en ny ledning som inte är helt varm i kläderna – inte heller det så konstigt efter bara ett år.

Men kläderna kommer att värmas och såren kommer att läkas. Att sen alla inte är villiga att delta hela vägen på resan är en helt annan sak. Det kan ingen kräva. Inte minst när det som Sundström skriver i DN har blivit så att Nobelkommittén förvandlats till en länk mellan Akademien och allmänheten (ett ansvar som ligger på Akademien såväl som just allmänheten).

Känslan av att känna att man med sitt namn ska behöva stå och försvara ett kontroversiellt val kan vara lustfyllt för vissa. Skräckinjagande för andra. Vad gäller Leandoer och Sundström, som uttalat sig sparsamt under Handke-debatten, förefaller de landa i den senare kategorin.

LÄS MER: GP Live om Nobelpristagarna Peter Handke och Olga Tokarczuk bakom rubrikerna

Det är inget fel i det. Värt att minnas är däremot att kommittén var enig i sitt beslut. Den som påstår att detta skulle handla om valet av Peter Handke som sådant har, av allt att döma, fel.

Kvar återstår alltså det faktum som så ofta plågat Svenska Akademien de senaste åren – den enorma kompetensbristen vad gäller att kommunicera med media. Varför har responsen på Handke-debatten varit så valhänt från ordinarie ledamöter? Hur kan Nobelkommittén ha utvecklats till en sorts förstainstans för kommunikation om Akademiens Nobelprisarbete?

Och varför förmedlas inte dessa två tidiga avhopp på ett mindre dramatiskt vis – i ett pressmeddelande istället genom personliga telegram? Om jag inte visste bättre är det så man kan tro att Akademien innerst inne älskar uppmärksamheten.