För varje år som SVT:s älskade evighetsmaskin På spåret tjänat ihop till ännu en säsongspremiär ställer man sig frågan: hur lyckas en så förlegad och närmast anti-glamourös frågesportunderhållning, denna enda återstående relik från det gamla statliga tvåkanalssystemet, hålla stånd i en tid då tv-mediet förnyas och fragmentiseras som ingen annan modern popkultur?
Eller, rättare sagt, detta var trendfrågan man ställde sig förra året, och kanske ett par år före det. Nu måste man snarare konstatera att det populära tågvagnsprogrammet överlevt den frågan. Tv-landskapets fragmentisering är i sig inte längre något nytt och svåranalyserat. På spåret har hittat en ny grogrund som en smart nischprodukt, i grunden riktad mot den äldre målgrupp som alltjämt tittar mycket på tablålagd tv, men samtidigt tillräckligt gatusmart för att förstå genomslagseffekten av Filip & Fredrik och, denna höst, Fredrik Lindström.
Men det finns en annan hur kommer det sig-fråga som känns mycket mer aktuell och intressant: när det offentliga rummet inte längre ser likadant ut för alla, utan folk har sina alldeles egna, individuellt inredda offentliga rum; när den enda existerande stora kulturella boomen är den lekfulla globaliserade deltagarkulturens; hur rimmar detta med ett stenålders SVT-program som går ut på att man ska sitta och glo på andra som leker, regionala halvkändisar därtill?
Det är precis här tv-filosoferna brukar komma dragande med Hylands hörna, vikten av nationell samling som gått förlorad, längtan efter en enklare, gammaldags gemenskap och hemvist i en alltför ny värld som växlat upp så mycket fortare än vi hunnit zappa från ettan till tvåan.
Men vill man förankra På spårets 2000-tals-relevans historiskt räcker det inte att gå tillbaka till svensk tv:s barndom. Vi måste börja i vardagsrumssoffans barndom.
Soffa är ett arabiskt ord som betyder upphöjning av golvet men i praktiken stod för upphöjning av vardagen. Vår På spåret-gen går tillbaka till medeltidens araber och perser, som höll rådslag och tog emot gäster i ritualiserade myshav av tjocka mattor och stora kuddar - deras soffor var platsen för kulturupplevelser i hemmet, exempelvis i form av reseskildringar, främmande stadsberättelser och sånger från andra landsändar. Och så föll det sig ju så att några av gästerna så småningom var upptäcktsresande västerlänningar, som tog soffan med sig hem till Frankrike och England. Under 1600- och 1700-talen manifesterades vardagsrummet, salongen, som platsen för lek och kultur, från festliga charader till pianoaftnar och kammarkonserter. Salongskulturen blev överklassens nya, moderna sätt att umgås.
Soffan, eller divanen på franska (det persiska ordet för den där golvupphöjningen), var länge en representativ lounge-pjäs reserverad för adel och högborgerlighet. Men i och med industrialiseringen började salongskulturen sippra ned i arbetarhemmen - så blev soffan den viktigaste möbeln i det svenska folkhemmet, den viktigaste symbolen och arenan för det revolutionerade sociala familjelivet.
Men man arbetade fortfarande 12 timmar om dagen och halva helgerna och kulturlivet var nedskalat. I soffan högläste far böcker för resten av familjen; sedan blev det radio, och i slutet av 1950-talet tv. Man vilade ut, njöt av att -i kontrast till de långa arbetspassen - få vara passiva. Där kontinentens överklass lekt charader och lyssnat på stråkkvartetter tittade sossesvenskarna på Tiotusenkronorsfrågan och Hylands hörna, och njuter dagens facebookande föräldrageneration av På spåret och Doobidoo.
Varje historisk soffevolution finns alltså kvar i vår vardagsrums-dna, inklusive behovet av att vara passiva efter en hård dag på Facebook.
Dessutom upphävs deltagarkulturen här av den andra samtidskulturella storheten, celebritetskulten. I 1200-talets Persien förfördes man av en sjungande dialekt som gjorde berättelserna "larger than life", i 1700-talets England kunde man få höra en stor pianist eller sångare på en vardagsrumsbjudning, och i dagens Sverige älskar vi mixen av svenska Idol-dagsländor och uttjatade rutinrävar som bor in Så ska det låta-studion som sitt eget, och vårt, offentliga vardagsrum.
Det kollektiva minnet är inte bara något vi har, utan något vi eftersträvar. I tv-sammanhang kallar vi det ofta för nostalgi, vilket musiklekprogrammen och På spåret lever högt på. Just värvningen av Filip & Fredrik, som gav På spåret det osannolika tittarrekordet på 2,5 miljoner tittare förra vintern, illustrerar fenomenet bättre än något annat.
Det är ingen slump att just Filip & Fredrik blivit så framgångsrika i, och kommit att personifiera, det nya tv-landskapet, av samma skäl som det inte är någon slump att de slog igenom med nostalgiboken Två nötcreme och en moviebox. Den, och egentligen allt de gjort därefter, har till största del baserats på oförställd tv-kulturkonservatism och en intuitiv förståelse för fredagsmysets nedärvda betydelse för det svenska vardagsrumsfolket, för att även den yngsta generationen vuxna, de runt 20, dras till nostalgi så fort de kommer i närheten av en tv.
Det är i sammanhanget heller ingen slump att årets På spåret-debutant Fredrik Lindström kommenterar sitt medverkande med att han tittade på programmet även på åttiotalet när det gick typ tisdagar halv sju, var en halvtimme långt och de hade stinskläder på sig.
I förrgår kunde vi i branschtidningarna läsa att premiäravsnittet av tv-serien 90210, uppföljaren till 1990-talssuccén Beverly Hills, totalfloppade på TV400 med bara 45 000 tittare. Vad som inte stod i nyhetsnotiserna var att avsevärt många fler ur den tilltänkta yngre nostalgimålgruppen faktiskt följt samma kanals reprisering av de första tre säsongerna av original-Beverly Hills.
Kalkylerat nostalgifjäsk, som den kallhamrade pr-produkten 90210, genomskådas direkt. Äkta vara, som Filip & Fredrik och På spåret, går som tåget.
