Älskade gudson,
Denna vecka tog du studenten. På exakt samma plats sprang jag ut för 25 år sedan. Jag bodde i Fritsla och åkte skolbuss till Marks Gymnasium varje skoldag. Du flyttade dit för att gå basketgymnasium. På min tid var det golfgymnasium.
Jag har ännu inte fått höra vem av dina föräldrar som fick ta emot dig tillsammans med lillebror. Max två personer per elev är rekommendationen i coronans tid. Om någon vuxen sagt till dig att det är nästan som vanligt, eller att det ändå är den bästa och finaste studenten så vill jag bara säga att de ljuger så där som vuxna ibland gör när de vill trösta.
Jag sa inte kåt när jag gick på gymnasiet och jag gör det inte nu heller. Men det är ändå det ordet som kommer upp när jag tänker på det rusiga tillstånd som jag befann mig under veckorna kring studenten - en slags permanent hyperintensiv kåthet på livet. All beröring. Alla skratt, tårar, bubbel, sömnbefriade nätter. Alla kyssar som innehöll en kombination av ett adjö och ett löfte om framtiden. Allt det förtog rekommendationen om fysisk distansering. Alla kyssar som stals ifrån dig, min gudson.
Men om det ändå bara varit det du blivit bestulen på. Kanske har du hört andra vuxna säga att allt kommer bli som vanligt igen. Jag antar att du redan sett igenom lögnen för länge sen. Ingenting är ju som vanligt och ingenting kommer någonsin att bli som vanligt igen. Kriget mot terrorismen startade när du var tre månader. Klimatförändringarna präglar din generation mer än någon annan.
Jag hoppas att du och din generation kan lösa det jag och min inte lyckades med.
Jag försökte verkligen göra mitt. Det var ju därför som min röst var den allra första rösten du hörde som inte tillhörde BB. Du föddes samma dag jag sommarpratade, i egenskap av aktivist som trodde att en annan värld var möjlig hade jag fått detta som kallas för en svensk Oscar. Men ska vi prata i generationstermer så är den värld min generation lämnar över till din en katastrof; planeten håller på att bli obeboelig och man behöver inte längre vara vänster för att tycka att USA:s president är en galning.
Det kanske är svårt att tro på när jag säger att jag faktiskt var övertygad om att vissa saker skulle vara fixade när du tog studenten. Jag gick på gymnasiet när jag såg videon på dödsmisshandeln av Rodney King 1991. Raskravallerna som följde när polismännen friades 1992. Jag tänkte att om man kan filma övergrepp, om hundratusental människor i USA går ut på gatorna och kräver rättvisa och slutet på rasismen så kommer något förändras. Rasismen är ju inte bara omänsklig utan också omodern och på alla sätt onormal. Jag läste Stefan Jonssons bok då, “De Andra” där jag fann en slags vagga för mina tankar. Jag hade faktiskt inte tänkt mig att din generation skulle få även rasism att bekämpa. I Sverige är det betydligt värre nu ändå.
När jag sprang ut på en packad skolgård längtade jag bort. Sådär som i Peter LeMarcs “Little Willie John”. Jag skulle flytta till Göteborg och sommarjobba på Stena Line. Staden där du föddes. Jag vet inte vad du längtar till. Men jag vet att jag älskar dig och lyckönskar dig. Jag hoppas att du och din generation kan lösa det jag och min inte lyckades med.
Läs fler texter av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Tycker Löfven fortfarande att det är svenskt att ta i hand?
LÄS MER:Den manliga blicken är inte bara Paolo Robertos
LÄS MER:Attackerna på Athena Farrokhzad saknar proportioner
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
