Kameran rör sig över en grupp mujahedin-krigare. Ibland zoomar den in på ett ansikte. Bilderna är typiska, igenkännbara från nyhetsinslag om Afghanistan. Men över klippet hörs Chris de Burghs monsterhit ”Lady in red” – och plötsligt har bilden fått en annan innebörd.
I mötet med kärleksballaden från 1986 förvandlas männens blickar till något mer ensamt än hotfullt – ”I have never seen that dress you're wearing/ Or the highlights in your hair that catch your eyes/ I have been blind”. I ett slag klär det av ideologin vi förknippar mujahedin med.
Den lika hypnotiska som maktkritiska surrealismen sammanfattar stämningen och syfte i Adam Curtis nya tv-film – den sex episoder och åtta timmar långa ”Can’t Get You Out of My Head: An Emotional History of the Modern World”.
På pappret kan frågeställningarna låta som att vara fast på ett syrefattigt ABF-seminarium.
BBC-journalisten Adam Curtis har länge betraktats som en av Englands främsta dokumentärfilmare. Curtis, som fyller 66 år i maj, slog igenom 1992 med serien ”Pandora's Box” för vilken han vann sin första BAFTA (den brittiska Oscarn). Den etablerade hans stil och teman: klippkollage ur BBC:s enorma arkiv varvades med välvald popmusik och allvarstyngd berättarröst som avhandlade politikens dragning till vetenskap och teknokrati.
Curtis återkommer sedan dess till hur västerländska samhällen hemsöks av det förflutna, blir allt mer pessimistiska och nostalgiska. Hur eliter använder ideologier med tragikomiska konsekvenser. I ”The century of the self” (2002) tog han vägen via Sigmund och Anna Freud för att diskutera hur regeringar och företag använder PR. I ”The Trap” (2007) stod frihetskonceptet i fokus.
Den internationella uppmärksamhet som ”Can’t Get You Out of My Head” – Curtis mest ambitiösa projekt hittills – har rönt sedan premiären i februari har flera orsaker. Filmerna görs för BBC:s motsvarighet till SVT Play och läggs med regissörens goda minne på YouTube. Pandemin har ökat konsumtionen av rörlig bild i hemmet och längden tycks inte avskräcka. I en tid då folk accepterar pladdriga politiska poddar utan att blinka är ”Can’t Get You Out of My Head” perfekt. Särskilt som serien, vars utgångspunkt var Curtis frustration över politisk impotens efter populistvågen 2016, ringar in hur samtiden blivit så fertil för konspirationstänkande. Och varför liberaler och vänstern tycks saknar visioner om en annan framtid.
På pappret kan frågeställningarna låta som att vara fast på ett syrefattigt ABF-seminarium. Men nycken till Curtis framgång är att han levererar teser om hur vi har hamnat i en sammanhangslös individualism genom en metod som hypnotiserar.
Surrealisternas alkemiformel om "det tillfälliga mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett obduktionsbord" beskriver det som uppstår inte bara i enskilda montage, som mellan mujahedins och ”Lady in red”, utan i det flödande narrativet. En berättelse om de stora berättelserna död – sammansatt som en historisk 1900-talsroman med en rad oväntade huvudpersoner.
Här finns Michael de Freitas, karibisk invandrare som på 1950-talet var indrivare åt en ökänd London-hyresvärd och sedan blev den radikale aktivisten Michael X. Skådespelerskan Jiang Qing, Maos fru och centralfigur i kulturrevolutionen. (Filmen ”Bloodshed on Wolf Mountain”, som Qing spelade i 1936, lånar sin titel till seriens första avsnitt). Eduard Limonov, punkare och extremnationalistisk rysk politiker. Motkultur-ikonen Kerry Thornley vars fejkbrev till Playboy födde Illuminati-konspirationen. Bernard Kouchner som grundade Läkare utan gränser. Röda Armé-fraktionens Horst Mahler. Svarta pantern Afeni Shakur och hennes son Tupac. Listan kunde fortsätta artikeln ut.
Kollagemontaget är dessutom lika snyggt som BBC:s arkiv är djupt: En bisarr tävling för årets ryska livvakt 1996. En propagandafilm skriven av Saddam Hussein. Black Power-aktivisten Bobby Seales barbecuerecept. Valiumreklam. Knasiga covers på ”Let it Be”. Revolutionära operor som Jiang Qing likt en kinesisk Goebbels lät uppföra.
Även den som inte orkar en ”Ideologi – så funkar det!” engageras av Curtis sätt att skildra hur makt konstruerar världen och kulturen.
Den här forsen av överraskande kulturskärvor driver narrativet, och understryker att den modernistiske författaren Dos Passos är en av Curtis förebilder.
Frågan är hur makt formas och hur den formar oss – och filmen igenom mumsar revolutionerna sin avkomma som sushibitar. Curtis metod speglar tesen: Han menar att vi idag suger i oss fragment mellan vilka vi gör associationer, men att det inte finns större mening bakom dem längre. Individualismens uppgång har urholkat sociala kontrakt, politik är ersatt av konsumtion och förändring tycks allt svårare när övervakningskapitalismen styr våra steg. Om 1970-talets paranoia fångades i Hollywoodthrillers som ”The Parallax View” (1974) så är ”Can’t Get You Out of My Head” motsvarigheten i den postmoderna desinformationens och det digitala bildflödets era.
Den estetiska fingertoppen till trots – förmågan att väva danssekvenser med Johnny Boys låt ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” och kommentarer till brittisk melankoli över förlusten av imperiet – insisterar Curtis på att kalla sig för journalist och fnyser åt konst- och avantgarde-etiketter. Det har fördelar, filmerna ses av flera än om de skulle loopas på ett galleri, men gör också att de möts av rättvisa bakslag. ”The Power of Nightmares” (2004), där Curtis menade att hotet från al-Qaida var ett konservativt påhitt, betraktades väl inte som BBC:s största stund efter den 7 juli 2007.
Elaka kritiker har, inte utan fog, beskrivit filmerna som ”att se ett fyllo hetsläsa Wikipedia-inlägg”. Kontrasten mellan det självpåtagna allvaret och luckor i resonemangen imponerar heller inte. Som påståendet att ”gamla myter” idag bubblar upp i ett vacuum. Det Kina som Curtis menar är en plats ”som bara tror på pengar” är tvärtom ett exempel på hur man i realtid kan se när makten ersätter en gammal berättelse om klasskonflikt med en ny om nationalism.
Det öppnar samtidigt för intressanta samtal om journalistik. Curtis upprepar journalisten Masha Gessens kritik av hur tongivande medier under populistvågen misslyckades. De tjänade på att veva Trumps tweets men klarade inte av att skildra Trumpismen som system. Gessen pekar på hur poddar bortom det dagliga rapporterandets neutralitet fungerade bättre, och Curtis uttrycker något liknade om syftet med sin ”emotionella journalistik”.
När den är korrekt är dess styrka uppenbar. Även den som inte orkar en ”Ideologi – så funkar det!” engageras av Curtis sätt att skildra hur makt konstruerar världen och kulturen – det är inte bara mujahedin-männen som plötsligt står där ensamma och avklädda i ”Can’t Get You Out of My Head”.
Dessutom gör han det utan nyhetsflödets pessimism. För Adam Curtis visar att det är möjligt att förstå den fragmenterade världen – och föreställa sig en annan framtid i den.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Hög tid att våga stå upp mot diktaturens Kina
LÄS MER:Recension: ”Sammetsdiktaturen” av Anna-Lena Laurén
LÄS MER:Thomas Vinterbergs filmiska fyllekalas blir mästerligt
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
