Tv-recension: Livlösa livräddare

Åre är ett litet samhälle. Faktiskt så litet att någon från rollistan i "Åreakuten", eller deras bekanta, blir allvarligt skadade i var och vartannat avsnitt. Premiäravsnittet är en röra där både för mycket och för lite händer på samma gång. Lennart, som är verksamhetschef över Åres hälsocentral, råkar ut för en bilolycka men vägrar vård in i det sista. Smått ologiskt för en person som jobbar inom sjukvården kan tyckas? Riktigt varför finns inte tid att redovisa. Det är för många andra rollfigurer som ska in i mixen: Zara, den nya läkaren som vill bevisa sitt värde för Kerstin, den sura finska tanten som basar över resten av sjukvårdspersonalen. Fjällräddaren Thomas, den starke tyste typen, vars främsta personlighetsmarkör är att tjura och tippa skärmen på sin keps de första avsnitten. Vi möter också Björn, sjukskötaren som doktorerat i gipsteknik, polisen Åsa och sjuksköterskan Sofia. Jag skulle kunna fortsätta rabbla rollfigurer men jag har inte utrymme, och lika överbelamrat men samtidigt skramlande tomt, känns premiären av "Åreakuten".

Avsnitt två är en klassisk studie i moralpanik där ett ungdomsrejv till varje pris måste stoppas. Ett farligt paket med nätdrogen spice leder till en överdos och till en polisutredning bland finniga tonåringar som är sugna på knark. Där ungdomar festar, dör ungdomar, verkar sensmoralen vara. Samtidigt har man tvingat in plågsamma inslag av förlösande komik, som en kontaktsökande gubbe som svalt en sked.

"Åreakuten" är som en dramatisering av de där spekulativt "dokumentära" serierna på Kanal 5, som visar livräddare, väktare eller poliser i sin yrkesroll. "Åreakuten" ger tyvärr inte människorna bakom grovjobbet mycket djup. Åtminstone inte i de inledande avsnitten. I övrigt är fotot tråkigt. Miljöerna är kalla och livlösa.

90-tals-serien "Cityakuten" refereras ofta i manusskrivarkurser för hur drama funkar i tv-serier. Tröttheten i "Åreakuten" skulle i stället kunna användas som ett avskräckande exempel.

Kristoffer Viita/TT