Schillers "Rövarna" en saga om våldsspiraler

Två bröder står i centrum i Friedrich Schillers genombrottsdrama från 1781. Den ena är faderns favorit medan den andra känner sig utanför och exkluderad. Bröderna dras sedan in i en konflikt om faderns arv. Den urartar snart och pjäsen är full av intriger, ondska och människor som gör varandra väldigt illa, enligt regissören Frida Röhl.

– Schiller skrev själv att han satte brorsan som var utanför i ett slags spiral — vad händer om den känslan sätts i rörelse? Att vara utanför, det kan väcka väldigt primitiva känslor. Och människor gör väldigt primitiva saker utifrån den positionen, säger hon.

Den ena brodern gör uppror genom att grunda ett rövarband. Det orsakssammanhang som Frida Röhl beskriver skulle kunna påminna en om Diamant Salihus skildring av gängskjutningar i förorterna, i faktaboken "Tills alla dör". Utanförskap, förbisedda bröder, hämnd och pojkar som lider brist på kärlek från både familj och samhälle är ingredienser i Schillers drama.

– De här rövarna skulle kunna vara vilka gäng som helst, huliganer, vänstergäng, gamla nazister. Det handlar inte om några specifika individer i samhället, det handlar om en mekanism som verkar ha funnits sedan åtminstone 1700-talet, säger Frida Röhl.

Plats för det krångliga

Pjäsen tar också upp frågan om vad ett välmenande samhälle ska göra med dem som inte passar in. Frida Röhl drar paralleller till att fler företag nu inför uppförandekoder, vilket kan vara lovvärt. Men vems koder får egentligen styra, undrar hon.

– Och om folk inte beter sig så, hur gör vi då? Ska vi ha ett bestraffningssystem?

Frågeställningen i pjäsen passar bra på teatern, menar Frida Röhl: hur ska individen hantera allt som gör det krångligt att vara människa? När arbetsplatser försöker eliminera allt "krångel" går de också stick i stäv med hur människor fungerar, menar Frida Röhl.

– Men konsten har alltid varit ett rum som har härbärgerat det svåra, de svåra berättelserna och de svåra karaktärerna, säger hon, och betonar att vi behöver tillgång också till det.

– Väldigt många människor känner att de inte matchar normerna.

"Finns en svettighet"

Precis som i ”Succession” är det här ett familjedrama, med makt, våld och intriger, säger Frida Röhl i en jämförelse med HBO:s tv-serie. Men då hade man, till skillnad från nu, inte samma flöde av bilder. Så hur tog man då till sig berättelser, grubblade hon på, tillsammans med scenografen Charlotta Nylund. De tänkte att man lyssnar bra i en kompis soffa, eller i en bar.

Därför utspelas pjäsen nu kring en bar, där publiken sitter bekvämt på sammetssoffor, vilket enligt Frida Röhl skapar "en otroligt härlig stämning."

Känslorna i sagan är stora och drabbande. Samtidigt är det en idébaserad pjäs, vilket Frida Röhl tycker är spännande i en tid då det dokumentära framhävs så mycket.

– Känslan att inte få vara med i sin familj, att se det i ett större perspektiv, där är tyskarna bra – de hittar filosofin i det. Och det kan ju också få en att identifiera sig med världen, det är inte bara så att man identifierar sig om man ser sig själv på scen. Man kan också få syn på mekanismer, och att de finns i världen.

Här är det dessutom kvinnor som utgör rövarbandet. Det ger en annan klangbotten, menar Frida Röhl. Hon tycker att ensemblen har hittat ett fint kroppsspråk ihop.

– Det finns en svettighet, som jag har saknat så mycket. För jag tycker att teater är så mycket kropp, den fysiska känslan är intakt nu, och så har vi inte kunnat jobba på länge.