'Mycket här har förändrats sedan i går.' Johan Ulveson (Vladimir) och Jonas Karlsson (Estragon) i Dramatens fjärde uppsättning av Samuel Becketts 'I väntan på Godot'.
"Mycket här har förändrats sedan i går." Johan Ulveson (Vladimir) och Jonas Karlsson (Estragon) i Dramatens fjärde uppsättning av Samuel Becketts "I väntan på Godot". Bild: Henrik Montgomery/TT

Rara luffare fast i inre fängelse

De försöker – men lyckas inte gå skilda vägar. De varken vill eller kan. Nu är det Johan Ulvesons och Jonas Karlssons tur att gestalta Becketts klassiska luffare på Dramaten.

ANNONS

Det är knappast Tomas Di Leva som klingar i öronen under själva föreställningen, men ändå: Vi har bara varandra, för att citera hans kanske mest kända låt. Är det inte just det som Becketts absurdistiska drama vill säga? Eller som regissören Karl Dunér, ovillig att på förhand ge något slags tolkningsmanual, lite motvilligt uttrycker det:

– Det finns inget annat än att vända sig till varandra, resten är ingenting.

Men så är det kanske också två ovanligt rara luffare, som i Jonas Karlssons och Johan Ulvesons gestalter, intar scenen. Estragon och Vladimir, en har ont i fötterna, den andre har problem med prostatan. De försöker få tiden att gå med hjälp av nonsensprat, gräl, gråt och återkommande relationslekar, ibland ren lek, ibland smärtsamt allvar.

ANNONS

Ingen av dem vill vara ensam.

– Jag kan tänka mig att barn kan tycka om den här pjäsen för att den är så knasig, säger Johan Ulveson.

– Det chockerande med "Godot" är att den är så ljus och lätt. Den har ett mörker i sig och en väldig sorg, men är ändå lätt.

Uteliggare i tunnelbanan

Sist pjäsen gjordes på Dramaten i Stockholm var det i regi av Birgitta Englin som lät de två luffarna vara hemlösa män i en tunnelbaneuppgång. De väntade på Godot som möjligen skulle ha kunnat vara en fältassistent i kommunens uppsökande uteliggarpatrull. Även då spelades Estragon av just Jonas Karlsson:

– Vi var uteliggare och frös ganska mycket, men det är ju det som är så häftigt med pjäser som "Godot", att man kan göra dem om och om igen, säger han nu.

TT: Men var läsningen annorlunda?

– Ja, det var den. Men det var också 16 år sedan, jag tycker att jag kanske anar lite mer om vad det handlar om nu, jag tycker att jag känner igen mig på ett annat sätt, säger Jonas Karlsson som ser en försonande livsinställning i pjäsen som han kanske inte såg tidigare.

Den här gången är iscensättningen trogen originalet: Två luffare i plommonstop, Dupontare på en oansenlig kulle. "Denna kärringjävel till jord", som en av dem ska säga. Eller: "Titta på den här skiten, jag har aldrig kommit ur den!"

ANNONS

I bakgrunden ett närmast kalt träd, för klent för att de skulle kunna göra slag i saken och verkligen hänga sig. Dessutom väntar de ju på Godot. Tänk om han kommer.

Det egna fängelset

Inte heller denna uppsättning ger någon klar bild av vem eller vad han är. Luffarnas – människans – inre bild av de egna begränsningarna?

– Det egna fängelset, absolut. Det handlar jättemycket om begränsningar, säger Johan Ulveson.

– Men det finns inget svar på vad den här pjäsen handlar om, annat än det som den handlar om. Ändå säger den så mycket om människans villkor.

Även regissören Karl Dunér gör sin andra uppsättning av Becketts klassiker, en av få pjäser som han ville komma tillbaka till.

– Det finns så mycket i den här pjäsen. Många pjäser åldras, inte minst 1900-talspjäser, och ofta inte med något större behag. Men den här pjäsen håller, precis som tankarna i den.

"I väntan på Godot" har premiär den 24 oktober.

Erika Josefsson/TT

De grälar, gråter, sjunger och dansar. Johan Ulveson och Jonas Karlsson gör huvudrollerna i Becketts absurdistiska drama. Uppsättningen har premiär den 24 oktober.
De grälar, gråter, sjunger och dansar. Johan Ulveson och Jonas Karlsson gör huvudrollerna i Becketts absurdistiska drama. Uppsättningen har premiär den 24 oktober. Bild: Henrik Montgomery/TT

Samuel Becketts pjäs hade urpremiär i Paris 1953 inför en publik som förvånades över frånvaron av handling i traditionell bemärkelse. Vladimir och Estragon väntar på Godot som aldrig kommer. In på scenen kommer även slavdrivaren Pozzo som piskar sin slav Lucky.

Mest kända replik: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.”

När tidnigen Le Monde och butikskedjan Fnac 1999 hade en omröstning om 1900-talets viktigaste litterära verk kom "I väntan på Godot" på 12:e plats.

Samuel Beckett fick Nobelpriset 1969.

ANNONS