Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lokal matkultur är alltid en inkörsport till ett land, enligt Sofi Oksanen vars nya roman är kryddad med ukrainska spritsorter och likörer. Ukraina är inget vinland, framhåller hon. Arkivbild.
Lokal matkultur är alltid en inkörsport till ett land, enligt Sofi Oksanen vars nya roman är kryddad med ukrainska spritsorter och likörer. Ukraina är inget vinland, framhåller hon. Arkivbild. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Oksanen skildrar liberal äggcellsexport

Sofia Oksanens nya roman handlar om en skrupellös ukrainsk fertilitetsfabrik. De barnlängtande västerlänningarna är rika "klienter" som köper sina barn, men hennes fokus ligger på två fattiga ukrainska kvinnor som hoppas kunna tjäna pengar.

Är inte pojkens protester ett uttryck för att han känner sig främmande för sina föräldrar? Olenka iakttar honom noga.

"Hundparken" heter romanen som börjar i Helsingfors. Olenka och Darja har båda försökt resa sig ur armodet i östra Ukraina. Nu möts de igen på en finsk parkbänk och i samma längtan efter att se hur deras genetiska arv, deras fäders näsor och munnar, går igen i den välordnade finska familjens två barn. Både pojken och flickan är resultat av de två kvinnornas donerade äggceller.

Härifrån inleds en thrillerartad historia om hur deras liv havererat och om hur Olenka och Darja har utnyttjat varandra. Som läsare ser man den finska familjens ouppnåeliga trygghetsparadis utifrån deras bottenläge.

– Människor i alla länder har sina egna problem och tragedier, men i Olenkas ögon är det här paret väldigt privilegierat, konstaterar den finska författaren på telefon från Helsingfors.

Redan hundparken är ett himmelrike – några sådana har Oksanen aldrig sett i Ukraina. Däremot många vakt- och gatuhundar.

– När man före revolutionen inte kunde lita på polisen eller milisen var man tvungen att hitta egna sätt att skydda sig, och hundar var bra att ha till det, säger Sofi Oksanen.

Kvarg, gurkor och sprit

Efter att ha trängt in i estländska smärtpunkter som trafficking och nazismen under andra världskriget, har Sofi Oksanen fortsatt österut. Ukraina, dit Estlands barn åker på skolresor, och vars matkultur med kvargstänger och körsbärsbrännvin, är nära besläktad med den estländska, låg helt enkelt nära till hands, förklarar hon. I den förra romanen "Norma" skildrade hon tvivelaktig hårexport och fick upp ögonen för fler ukrainska handelsvaror: äggceller och surrogatfödslar.

– Ukraina har det absolut bästa naturliga håret om du vill ha blont hår. När det kommer till naturresurser är Ukraina ett rikt land, men också när det kommer till kvinnliga naturresurser som det verkar, säger hon torrt.

I somras uppmärksammades de ukrainska surrogatfödslarna i internationella medier när ett hundratal nyfödda barn inte kunde hämtas av sina blivande föräldrar på grund av pandemin. 51 spädbarn väntade på ett hotell i Kiev där vaggorna stod på rad.

– Vissa kliniker hyrde in sköterskor, medan det på andra ställen var upp till mödrarna att hand om de nyfödda, vilket är emotionellt väldigt stressande. De fick ingen kompensation och hade kanske egna familjer på andra sidan landet. Kunderna kanske inte ens ville ha sina barn längre, de kanske hade skilt sig, säger Oksanen, som då redan hade skrivit "Hundparken".

Raderad surrogatmoder

I romanen är de blivande föräldrarna "klienter" med specifika önskemål. De kvinnliga ukrainska donatorerna presenteras med retuscherade bilder, fixade bakgrunder och anlag. Sofi Oksanen gjorde grundliga efterforskningar innan hon skrev och chockades av det liberala regelverket. Den som anlitar en surrogatmamma kan få ett födelsebevis där hennes namn är borttaget, berättar hon.

– Hon kan helt raderas från systemet. Jag visste inte ens att det finns så liberala lagar i ett europeiskt land. Donationerna är anonyma, det finns heller ingen åldersgräns för fertilitetsbehandlingar, priserna är låga och det går att välja kön på barnet.

TT: I boken uttrycker du inget medlidande med de västerländska par som, förmodligen förtvivlat, drömmer och längtar efter barn?

– Varför skulle jag?, säger hon snabbt.

– Jag är alltid intresserad av de ansiktslösa personerna. Jag tycker att det är en författares skyldighet att minnas dem som saknar namn, säger Oksanen och berättar om en tidigare beställning hon fick på att skriva en pjäs om "det samtida Europa".

Den gången skrev hon om den fattiga donatorn från Östeuropa och den rika barnlösa kvinnan från väst.

Den glittriga vägen

Den ekonomiska klyftan mellan öst och väst får henne att gå i gång. Det är heller ingen slump att romanen tar avstamp i östra Ukraina, där kolindustrin har varit störst, men också fattigdomen och tillvändheten till Ryssland. "Hundparken" är den dramatiska samtidshistorien trogen, och livet är svårt. För Darja och Olenka framstår äggcellshormonerna som en glittrig väg därifrån.

– Att förbjuda surrogatfödslar eller donationer är ingen lösning, men det behövs regler och ett internationellt övervakningsorgan. Kvinnorna ska ha full kunskap om sin egen situation och rättigheter. I dag får de lumpsummor, och om något går fel finns inget skydd.

Erika Josefsson/TT

Född: 1977. Uppvuxen i Jyväskylä, hennes finske far är elektriker, hennes estniska mor ingenjör. Under barndomen reste hon till sin mormor på den estländska landsbygden.

Familj: Gift.

Bor: I Helsingfors.

Övrigt: Matintresserad. Under pandemin har hon lagt ut matlagningsvideor på Instagram och hennes romaner är tryfferade med lokal matkultur.

Böcker i urval: Debuterade 2007 med "Stalins kossor". Fick Nordiska rådets litteraturpris för "Utrensningen" 2010.

Klassiska favoritförfattare: Alexander Solsjenitsyn och Marguerite Duras.

Samtida favoriter: Svetlana Aleksijevitj, Kazuo Ishiguro, Chimamanda Ngozi Adichie.