Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rolf Lassgård blev nyligen Guldbaggenominerad för sin roll i 'Min pappa Marianne'. 'Jag är oerhört glad och stolt över den filmen och nomineringen', säger han.
Rolf Lassgård blev nyligen Guldbaggenominerad för sin roll i "Min pappa Marianne". "Jag är oerhört glad och stolt över den filmen och nomineringen", säger han. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Lassgård: "Stolt över filmen"

"Min pappa Marianne" såg ut att bli den film som svensk filmbransch så länge efterlyst: en bred kvalitetsfilm som lockade folk till biograferna. Men så kom pandemin.

Det såg lovande ut, bioåret 2020. Biografernas biljettkassor världen över hade satt rekord under 2019, med motsvarande 403 miljarder kronor. De svenska siffrorna för början av året var också starka, vilket inte minst "Min pappa Marianne" med Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt och Lena Endre skulle komma att bidra till.

"Rolf Lassgård gör sitt livs roll i 'Min pappa Marianne' – en feelgoodfilm med precis lagom mycket mörker för att bli helt sann. Kanske kan den visa vägen ut ur krisen för svensk film", skrev exempelvis TT:s recensent Karin Svensson vid premiären i mitten av februari.

Utmanande roll

220 000 hann gå och se den. Men sen slog pandemin till. Många biografer stängde och storfilmer sköts framåt. I början av mars minskade biobesöken med nästan 96 procent i Sverige, jämfört med samma tid föregående år.

– Vår film hann ju gå ett antal veckor på bio men det är klart att man kan spekulera i hur bra det hade kunnat gå. Den släpptes ju för strömning sedan och där gick den också i taket och låg etta, säger Rolf Lassgård.

Han Guldbaggenominerades nyligen för sin roll som prästen Lasse som kommer ut som Marianne, en roll som han beskriver som en "utmaning han väntat länge på".

– Det dröjde ett par år efter Ove innan den dök upp. Det känns verkligen roligt med en Guldbaggenominering för den här rollen.

TT: Med lite perspektiv, hur ser du på filmen och mottagandet?

– Jag känner att det vi hoppades på skedde, att filmen skulle nå fram till publiken. Vi trodde kanske att det skulle vara lite svårare att nå ut i landet men så blev det inte, tvärtom, och det tycker jag är väldigt glädjande, säger Rolf Lassgård och fortsätter:

– Det är så lätt att tycka rätt och vara politisk korrekt, men när man drabbas av något emotionellt, någonting så här omvälvande som det blir för dottern i filmen, så är det inte lika enkelt längre och det tyckte jag var intressant att skildra.

Nominerad till årets hetero

Guldbaggenomineringen är stor och betydelsefull för Rolf Lassgård men det är även nomineringen av "Min pappa Marianne" i kategorin årets film vid QX-galan 2021, där Rolf också nominerats till årets hetero.

– Det är stort för mig. Jag gav mig in i rollen på darrande steg – det har ju också funnits en debatt om en heterosexuell skådespelare bör spela en sådan här roll – så jag är väldigt glad och stolt över att filmen har välkomnats i transvärlden och det tycker jag att QX-nomineringarna är bevis för.

Inför 2021 hoppas Rolf Lassgård att biograferna kan öppna igen.

– Jag tror att suget efter sociala mötesplatser kommer att vara stort. Det här att sitta hemma och se på serier har vi gjort nu. Men jag hoppas också att det här inte bara blir av ondo, att vi fått tid att reflektera över vad vi ska gå tillbaka till. Vad blir det nya normala? Jag hoppas att vi kan koncentrera oss på ännu större problem. Det här konsumtionssamhället kan inte bara köra på.

Miranda Sigander/TT

Lena Endre och Rolf Lassgård i 'Min pappa Marianne'. Pressbild.
Lena Endre och Rolf Lassgård i "Min pappa Marianne". Pressbild. Bild: Nordisk film
Emma Watson, Saoirse Ronan, Eliza Scanlen and Florence Pugh i 'Unga kvinnor', som hade premiär i januari och är en av de bästa filmerna 2020. Pressbild.
Emma Watson, Saoirse Ronan, Eliza Scanlen and Florence Pugh i "Unga kvinnor", som hade premiär i januari och är en av de bästa filmerna 2020. Pressbild. Bild: Wilson Webb
Vårdnadstvistsdramat 'Charter' av Amanda Kernell är en av årets bästa filmer. Pressbild.
Vårdnadstvistsdramat "Charter" av Amanda Kernell är en av årets bästa filmer. Pressbild. Bild: Nordisk film

TT:s recensenter Gunnar Rehlin, Björn Berglund, Karin Svensson och Miranda Sigander har röstat. Här är årets bästa filmer:

Svenska:

1. "Charter". Amanda Kernell väver sin berättelse av alla de trassliga, taggiga trådar som utgör en vårdnadstvist. Här finns modigt nog inga enkla svar eller tydliga gränser mellan ont och gott.

2. "Spring Uje spring". En varm, humoristisk, diskbänksrealistisk och samtidigt drömsk musikfilm, som skildrar hur musikern Uje Brandelius får Parkinsons sjukdom.

3. "Min pappa Marianne". Löst baserad på Ester Roxbergs bok om sin pappa Ann-Christine, berättad med respekt. Välspelad utan grandiosa gester med ett manus som är både vardagsnära, smart och riktigt roligt.

4. "Greta". Från ung, ensam aktivist till en maktfaktor känd världen över. Så långt kan nog alla storyn om Greta Thunberg. I den här utmärkta och känslostarka dokumentären fördjupas bilden.

5. "Orca". Utan att direkt uppfinna hjulet på nytt så tar Josephine Bornebusch ändå och skruvar av det, synar det, och sätter fast det igen på sitt eget sympatiska sätt i den enda "coronafilmen" man behöver.

Utländska:

1. "Unga Kvinnor". Greta Gerwig tog sig an en älskad klassiker och lyckades, tack vare ett nytt briljant grepp och en perfekt rollsättning, göra den ännu lite bättre.

2. "Babyteeth". Historien om den sjuka tonåringen Milla är full av stora känslor och små träffsäkra detaljer. Känns välbekant och helt fräsch på samma gång.

3. "Mank". David Finchers svartvita nya mästerverk som handlar om historien bakom "Citizen Kane".

4. "Bait". En konflikt mellan väderbitna fiskare och inflyttade storstadssnobbar i Cornwall skildras mästerligt med en handvevad gammal kamera och saltstänk i ansiktet.

5. "David Copperfields äventyr och iakttagelser". Iannucci lyckas smälta samman färgsprakande humor och djupaste allvar med ett praktfullt persongalleri och hisnande viktorianska scener.

6. "En kolibris liv". Om hur jävligt det är att vara tonåring och om hur det var att leva i Sydkorea på 1990-talet. En stor och allmängiltig film målad med fina penseldrag.

7. "1917". En tekniskt enastående film som ger en smärtsam bild av krigets vansinne, filmad i vad som ska vara en enda lång tagning.

8. "Rocks". En tonårstjej i London blir övergiven av sin mamma och tvingas växa upp alldeles för fort. Just det, så här kan ju film också vara! Nära, varm, medryckande och okonstlad.

9. "The painter and the thief". Med empati och konst kan man komma långt. Det känns som ett otidsenligt men viktigt budskap i den här spännande dokumentären om det otippade mötet mellan en konstnär och en tjuv.

10. "The trial of the Chicago 7". Aaron Sorkins snärtiga rättegångsdrama handlar om efterspelet till kravallerna i Chicago 1968. Ett charmerande välspelat och välskrivet drama.