Det har gått exakt två år sedan den amerikanska frilansjournalisten och författaren Gemma Hartley publicerade artikeln "Women aren't nags – we're just fed up" i tidskriften Harper's Bazaar. Föga anade hon att den skulle bli en viral succé, i dagsläget har den klickats miljontals gånger på nätet.
– Jag hade ingen aning om att den skulle få gensvar på det sättet. Jag förstod faktiskt inte vilka stora konsekvenser känslomässigt arbete hade utanför min egen personliga upplevelse, säger hon.
Emotional labor – känslomässigt arbete – är en viktig term i Gemma Hartleys bok. Genom att sätta ord på det arbete som många kvinnor utför i sina relationer vill hon bidra till att lyfta och synliggöra det som oftast varit osynligt. Om män och kvinnor i dag har nått fram till en bättre balans när det gäller tydligt mätbara saker som städning, disk och föräldraledighet har vi längre väg att vandra när det gäller annat som i generationer har varit kvinnans ansvarsområde.
Alla barnen skriker
Gemma Hartley beskriver i boken en dag när hon gjort frukost, fixat skolmatsäckar, sett till att alla klätt på sig, borstat och flätat dotterns hår, men också måste försöka komma ihåg att påminna sin man om att be sin mamma vara hundvakt, fylla på handtvålen, köpa blöjor, läsa ett mejl från skolan – och samtidigt försöka lugna ned de tre barnen som bråkar och skriker i bilen på väg till skolan. Trots att hon levde i ett på ytan relativt jämställt äktenskap var hon ständigt trött, men lyckades inte förmedla varför hon var det till sin man.
– Jag tror att den största betydelsen som artikeln och boken har haft har varit att skapa ett gemensamt språk för att prata om sådana här saker. För om man inte talar samma språk är det nästan omöjligt att föra ett samtal utan att fastna i irriterande små detaljer så att det låter som att ilskan bara handlar om att det ligger smutsiga strumpor på golvet, säger hon.
Gemma Hartley är väl medveten om att hon inte är först med att tala om känslomässigt arbete (termen har bland annat använts av sociologen Arlie Hochschild) och att hon själv talar utifrån en privilegierad situation. Hon har bland annat hånats för att det som fick henne att verkligen lacka ur på sin man var när hon inför mors dag önskat sig att få badrummet städat av en professionell städfirma – men fick nöja sig med att hennes make själv städade våtutrymmena.
– Jag vet att jag är privilegierad, säger hon.
– Det var därför jag tyckte det var så alarmerande när min artikel blev viral, för jag trodde att jag bara talade för en liten grupp kvinnor som såg ut som jag, som hade liv som var som mitt eget, men jag insåg snart att det speglade en mycket större upplevelse av att vara den som förväntas bära allt känslomässigt arbete i familjen.
På "exakt" rätt sätt
Men, invänder en del, hur ska männen kunna ta sin del av ansvaret när många kvinnor kräver att jobbet ska utföras på EXAKT rätt sätt – annars får det vara?
– Det är så klart två sidor av det här. Män måste höja sig och göra jobbet – och kvinnor måste också tillåta dem att göra det, säger hon, men tillägger i nästa stund en smula syrligt:
– Fast det är ju inte så att kvinnor skapar en standard hipp som happ bara, vi vill inte att saker ska vara perfekta bara för sakens skull, utan för att vi har lärt oss med tiden och genom övning att på det här sättet flyter saker bättre.
Publiceringen av "Så jävla trött" har fört med sig stora förändringar i Gemma Hartleys liv. Numera är hon alls lika trött längre, konstaterar hon. Hennes man har varit hemma med barnen på heltid en längre tid och tagit ett mycket större ansvar för det känslomässiga arbetet. Allt är inte perfekt – men mycket bättre än innan de tog diskussionen på hemmaplan.
TT: Är det något du ångrar med boken så här i efterhand?
– Ja, att jag inte hade mer tid att skriva den på. Och att jag inte ställde männen mer till svars i den. Jag försökte resonera för mycket kring hur kvinnor kan förändra sin situation även om de har en partner som inte vill förändra sig. Där har jag ändrat åsikt. Om din partner inte värderar dig och inte vill lyssna på det som är viktigt för dig har du större problem än bara det faktum att du är den som sköter allt känslomässigt arbete i familjen.
Sara Ullberg/TT
Yrke: Frilansjournalist och författare.
Bor: I Reno i USA.
Familj: Man och tre barn.
Bakgrund: Fick sitt första barn en vecka efter att hon tagit sin universitetsexamen och var hemma med barn i fyra år. Började sedan frilansa för tidningar och tidskrifter som Glamour, Women's Health och The Washington Post. Den 27 september 2017 publicerade hon texten "Women aren't nags – we're just fed up" i Harper's Bazaar – en artikel som två år senare har fått stor spridning.
Aktuell med: Boken "Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring". En av årets gäster på Bokmässan i Göteborg.
... Sverige:
– Det är intressant att komma till Sverige och se att de här problemen fortfarande finns på ett personligt plan även om de sociala strukturerna finns där för att skapa balans och jämlikhet. Vi tänker ofta att bara vi får till det här med det sociala systemet i USA så kommer allt att bli perfekt, men uppenbarligen är det inte så. De där normerna sitter djupt, de könsbaserade idéerna om vem som ska göra vad är djupt rotade.
... nästa bok:
– Jag är verkligen intresserad av vad som dykt upp i samband med den här boken vad gäller kommunikationen mellan män och kvinnor. Många kvinnor har berättat för mig att de har dåligt samvete för att de tar upp de här frågorna när de har en bra partner som är villig att förändra sig och som redan gör mycket i hemmet. Jag antar att de inte känner sig trygga i att ge röst åt sina behov. Eller är rädda för att det ska leda till att de upptäcker att deras partner trots allt inte bryr sig eller vill ha förändring.
... om sårbarheten i att utgå från sig själv och sin familj:
– Jag tycker om att känna mig sårbar för det gör det lättare för folk att känna igen sig. Jag vill inte hålla armlängds avstånd till läsarna och jag tror att det var därför de kunde identifiera sig med artikeln och boken. Jag har inget emot att vara sårbar om det hjälper andra människor att se på sig själva med mer klarsynthet.