Filmrecension: Uddlös gentrifieringsmusikal

I likhet med 90-talsmusikalen "Rent" och dess filmatisering från 2005, utspelar sig "In the heights" i en kuddrumsvariant av New York, men här i det mestadels latinobefolkade området Washington Heights.

Alla kämpar med sina räkningar men är förstås bästa vänner och har stora drömmar.

I centrum för berättelsen står det rekorderlige butiksbiträdet Usnavi, som sparar för att flytta tillbaka till Dominikanska republiken. Hans kärleksintresse Vanessa knegar på den lokala frissan men fantiserar om ett modejobb och en lägenhet downtown Manhattan.

Udden är tidstypiskt riktad mot gentrifieringen. De rika höjer hyrorna och de lokala verksamheterna säljer sina lokaler till ekologiska skräddare som tar nio dollar för en strykning. De ekonomiska förändringarna presenteras som väderleksrapporter: något som bara händer och är omöjligt att påverka. Istället för att bli arga sjunger och dansar alla och blir glada åtminstone för en stund.

"Hamilton"-skaparen Lin Manuel Mirandas senaste musikal har redan gjort succé på Broadway och vunnit Tonys. Filmversionen av regissören John M Chu (från "Crazy rich asians") har på förhand hajpats som en triumf för mångfald och representationen av latinos i Hollywood.

I en något ironisk vändning har filmen gått dåligt under öppningshelgen och istället anklagats för ensidig rollbesättning. Den uppenbara bristen på de afrolatinos som utgör en en stor del av områdets invånare har gett filmen öknamnet "In the whites" på twitter, där kritiker menar att latino-skådespelarna i filmen uteslutande är ljushyade. Något som fick Lin Manuel Miranda att gå ut med en offentlig ursäkt under premiärveckan.

Det stora problemet med "In the heights" är främst den två timmar och 23 minuter långa speltiden som hade kunnat bantas ned till en kvart. Huvudrollsinnehavaren Anthony Ramos är tveklöst ett proffs med stor räckvidd, men efter så lång tid blir hans återkommande uttryck (på gränsen till tårar) mer än en smula påfrestande. Kanske blev han helt enkelt också trött. Ingen behöver en så här stark dos livsglädje.