Filmrecension: "Eternals" är både tråkig och extra allt

"Eternals" inleds med en liten skapelseberättelse. Den ger en kort bakgrund till den komplicerade historien om hur ett gäng eternals hamnade på vår planet.

De tio utomjordiska superhjältarna, som dessutom motsägelsefullt nog har evigt liv så länge de inte dödas, är posterade på jorden för att skydda den och dess mänskliga befolkning från de onda devianterna. I 7 000 år bekämpar de framgångsrikt fienden, men de senaste 500 åren har de dock kunnat slappna av, eftersom de till slut lyckats utrota devianterna. Tror de åtminstone.

Att Oscarsvinnaren Chloé Zhao regisserar "Eternals" skänker naturligtvis filmen både prestige och kredd. Åtminstone i teorin. Det är självklart fullt naturligt att en superhjältefilm inte är, och inte heller ska vara, en ny "Nomadland" där en lågmäld, humanistisk, nästan dokumentär systemkritik är själva pulsådern. Men Zhaos cv borde ha gjort henne förmögen att gjuta mer liv i sina superhjältar. Det finns absolut en ansats – Gemma Chans Sarsi kämpar till exempel med både brustet hjärta och en identitetskris (det senare är ju förståeligt), men figurerna är nästan plågsamt platta.

Just Gemma Chan gör vad hon kan med sin Sarsi, det gör också Lia McHugh med den ganska intressanta Sprite, en eternal som är fast i en elvaårings kropp och som är olyckligt förälskad i den totalt stelbente alfa-superhjälten Ikaris (Richard Madden). Kumail Nanjianis Kingo, en eternal som under den 500-åriga superhjältepausen blivit Bollywoodstjärna, är en stor komisk behållning medan Angelina Jolie står för mer ofrivillig komik. Hennes personlighetskluvna Thena får en att undra vad tusan hon gör i den här filmen över huvud taget.

Däremot innehåller "Eternals" vad som måste vara Marvel-universumets mest mångfaldiga persongalleri. Superhjältarna är gay, ickehörande och av olika ursprung utan att det tas någon som helst notis om det, vilket naturligtvis är uppfriskande, även om det alltid borde vara så. Det är också njutbart att kastas genom hela den mänskliga civilisations historia från Mesopotamien via Babylons trädgårdar till ett nutida London.

Men den som i och med valet av Chloé Zhao väntar sig en mer "arty" Marvelfilm lär alltså gå hem från biosalongen besviken. Snarare är det full on superhjältefilm med alla de storslagna effekter vi har vant oss vid vid det här laget. Okej? Javisst, men också ganska tråkigt.