Dag två av Lina Gustafssons vikariat på slakteriet skriver hon i sin mobil ned det som står på displayen i slakthallen. "Klockan är 08:20. Antal slaktade: 512. Dagens prognos: 3 100".
Det är tre månader kvar till jul. Hennes närvaro ska säkerställa att omkring 180 000 grisar slaktas före den 24 december. Efter arbetsdagens slut listar hon de djur hon mött: hostande grisar, svansbitna grisar, haltande grisar, grisar med inflammationer, bölder och cancer.
– Jag var verkligen väl insatt innan jag började jobba där. Jag har varit engagerad i djurrättsfrågor länge och varit på flera slakterier under utbildningen. Men det var någonting med den här hastigheten och det massiva i det som ändå var överväldigande. Det bara fortsatte och fortsatte – och utrymmet för att göra någonting för den enskilda individen var så litet, säger hon.
Halta och rädda djur
Lina Gustafsson skriver upp det hon har varit med om för att inte glömma och låta sig trubbas av. Beskrivningen i boken "Rapport från ett slakteri" av hur djuren hanteras är som en spark i magen på läsaren. Bilderna dröjer sig kvar, av halta och rädda djur, kroppar som fläkts upp som vore de sidorna i en bok och stressade transportörer som ibland – mot lagen – slår djuren med så kallade paddlar för att hinna med avlastningen inom överenskommen tid.
Det har gått snart två år sedan hon i förtid sade upp sig från sitt vikariat på slakteriet. Som djurvän och vegetarian visste hon redan i förväg att det skulle bli tufft, men hon ville uppleva hur djurskyddslagsstiftningen fungerar i praktiken och värna om djuren under deras sista tid livet.
– Jag ville se om jag kunde göra någon skillnad, konstaterar hon.
Tittade ned i schaktet
Kunde hon det? Nej, det tycker hon inte i efterhand. Kanske i de små detaljerna, "plåstren" i den stora hanteringen, men själva systemet i köttindustrin är så grundmurat att en enskild person inte förmår förändra det.
För att undvika att bli avtrubbad av den maskinella hanteringen tvingade hon sig att se individerna i massan, att fånga enskilda djurs blickar – och titta rakt ned i slakteriets koldioxidschakt. Där bedövas grisarna inför slakten, med en omstridd metod som orsakar kvävningskänslor och svår dödsångest.
– Då hade jag börjat vänja mig lite vid arbetet, men jag väcktes till liv av att se det. Allt bara rasar för en, herregud, är det detta vi gör? Det är det här vi kallar för världens bästa djurskydd – hur kan vi stå för det? För mig är det så orimligt.
"Det är ett alibi"
Hon tog inte jobbet i syfte att skriva en bok, "Rapport från ett slakteri" är en berättelse som växt fram ur en sorts nödvändighet. Lina Gustafsson är också mycket mån om att inte hänga ut sina före detta kollegor, som hon beskriver med stor respekt. Men i slutänden kände hon sig förpliktigad att berätta om vad djuren utsätts för innan de förvandlas till kött på våra tallrikar.
– Veterinärer används som en garanti för djurskyddet på slakterier – och det säger jag inte för att undervärdera mina kollegors arbete, men som systemet ser ut är det inte en garanti för att djur behandlas väl. Det är mer en livsmedelskontroll och ett alibi för att kunna fortsätta som vi gör.
I yrkesrollen fastnar man lätt i detaljer, konstaterar hon. Ska den skälvande och haltande suggan skjutas nu – eller får det vänta tills resten av flocken avlivas i morgon? Misshandlar transportören grisarna med sin paddel, eller håller sig hans hårdhänta hantering inom ramen för lagen?
– Vad vi än hittar på kommer det här att vara en industriell verksamhet där djurens behov och viljor sätts åt sidan – mer eller mindre brutalt. Hur kan vi omvärdera vår syn på djuren till att de inte är där för vår skull? De är inte våra råvaror, säger Lina Gustafsson.
TT: I en förlängning, betyder det att du tycker att vi borde sluta äta kött?
– Ja, det tycker jag absolut.
Sara Ullberg/TT
Ålder: 37 år.
Yrke: Veterinär och debuterande författare. Arbetar nu på ett djursjukhus i Stockholm.
Familj: Sambo.
Bakgrund: Född i Göteborg och uppvuxen i Stockholm. Har studerat freds- och konfliktvetenskap och jobbat inom hemtjänsten innan hon började utbilda sig till veterinär.
Läser helst: Skönlitteratur, till exempel Arundhati Roy och Tove Folkesson.
Läser just nu: "Allt jag fått lära mig" av Tara Westover.
Aktuell: Med debutboken "Rapport från ett slakteri" som ges ut den 13 mars i år.
...känslorna inför de före detta kollegorna på slakteriet nu när boken ges ut:
– Det känns jobbigt, för jag respekterar dem och deras arbete. Även de som jobbar på slakteriet gör det bästa de kan utifrån sina förutsättningar, de flesta av dem. Jag har inte velat smutskasta några personer. Det handlar inte om dem, mitt mål var att försöka beskriva någonting större – vad som händer med djuren i den situationen.
... en situation hon särskilt minns:
– Det finns många tillfällen jag minns där jag fick kontakt med en enskild gris. Till exempel en gång när jag spolade vatten på en överhettad gris och en annan i samma box började leka med vattenstrålen. Jag förde den fram och tillbaka över betonggolvet och grisen följde efter den och försökte fånga strålen i munnen. Vi höll på så en stund. Sådana ögonblick, där jag trots miljön fick en glimt av personligheten hos någon gris, stannar kvar.
... om hur systemet gör rollen som veterinär svår:
– Innan jag började så överskattade jag mig själv, men underskattade också systemet. Man tänker att bara man verkligen går in för att lagstiftningen ska följas och är hård med det och inte ser mellan fingrarna så kan man verkligen göra någonting. Men det är ett så etablerat arbetssätt som sker med sådan hastighet att det inte finns något utrymme för att ta hänsyn till djuren.
... om möjligheten att det sker en förändring vad gäller synen på slaktdjur inom överskådlig tid:
– Jag tror faktiskt det. På något sätt har ju klimatdebatten gjort att fler och fler äter vegetariskt och det i sig tror jag gör att fler är lite mer öppna för att ta in informationen om hur djuren behandlas.