De knäcker Astrid Lindgrens krumelunser

Den produktiva författaren lämnade efter sig nästan 700 anteckningsblock med originalmanus, som nu ska avkodas och digitaliseras för att föra forskningen närmare Lindgrens skrivprocess.

Ett 150-tal frivilliga stenografer har anmält intresse att vara med i projektet. På onsdagen samlades några av dem på Barnboksinstitutet i Stockholm för ett så kallat hackathon för att tyda tre helt nyupptäckta stenogramblock med okänt innehåll tillsammans.

Maria Bergendal lärde sig stenografi i gymnasiet på 80-talet och vill gärna hjälpa till med texten, men uppgiften visar sig vara svår. Hon och bänkgrannen, Jenny Nilsson från Astrid Lindgrensällskapet har bara identifierat enstaka ord. Men de har i alla fall hittat Astrid Lindgrens tecken för "Pippi", tror de.

– Om man ser ett visst tecken som hon använder som återkommer så kan man börja förstå hur hon gör och förstå chiffret i det, förklarar Maria Bergendal.

– Vi börjar luta åt att det är på engelska, säger Jenny Nilsson.

Blomkvist hette Karlsson

Astrid Lindgrens manus ansågs länge vara oläsliga för eftervärlden. Orsaken är att de är författade med stenografi, med en svårläst och personlig stil. "Krumelunser", kallade hon dem själv.

– Det kan vara svårt att se vad det står. Hon har en rätt speciell stenografisk handstil. Ett ord som kan lika gärna vara "sprakade" som "bangade" som "rasade". Jag citerar stenograferna i projektet: man får kanske inte kalla Astrid Lindgren slarvig, men man kanske kan säga yvig, säger Malin Nauwerck som är forskningsledare för projektet.

Trots den något yviga stilen har projektet "Astrid Lindgren-koden" kommit en bra bit på vägen. I originalmanusen finner man bland annat att Astrid Lindgren prövade sig fram med många ändringar och strykningar.

– Kalle Blomkvist hette till exempel Kalle Karlsson från början. Det är mycket att hon testar olika huvudpersoner och vilka utseenden, namn och kön de ska ha, säger Malin Nauwerck.

Inköpslistor och plump

I början har projektet främst fokuserat på originalmanuset till "Bröderna Lejonhjärta". Studierna har lett till flera spännande upptäckter, berättar Malin Nauwerck. De flesta vill hon hålla tyst om än så länge, men hon nämner scenen där draken Katla slåss mot lindormen Karm som ett tydligt exempel på hur Lindgren strök och skrev om samma scen gång på gång innan hon blev nöjd.

– Att den scenen får den här tyngden i boken kanske beror på att hon har jobbat om den väldigt många gånger. Man ska också minnas att den är förebådad redan i hennes krigsdagböcker från 40-talet där hon pratar om Sovjetunionen och Nazityskland som två skräcködlor i kamp med varandra, säger Nauwerck.

Samtidigt har de hittat mycket annat också. Parallellt med sina litterära verk har Lindgren använt sina anteckningar till allt möjligt.

– Blocken har använts som bruksvaror och kan innehålla inköpslistor eller flera sidor som varit protokoll till ett parti plump. Och vi har fått vara väldigt noga med att identifiera sådant som är känsligt så att vi inte sprider det. Det kan till exempel vara brev till personer som inte har gett sitt godkännande, säger Malin Nauwerck.

Menade för högläsning

Stenografin satt i ryggmärgen hos författaren efter hennes erfarenhet från att jobba som sekreterare. Men skriften var inte bara för att skriva fort. Lindgren skrev för kunna läsas högt och där fyllde just stenografin en viktig funktion, tror Malin Nauwerck.

– Stenografin är till sin karaktär ljudhärmande och om man föreställer sig att Astrid Lindgren arbetar och ändrar i sin text med stenografi så handlar det för henne om att det ska låta rätt. Många har ju också vittnat om att Astrid Lindgrens texter är så oerhört trevliga att läsa högt. Det här ser man växa fram i manuskripten. Man ser hur hon arbetar med förenkling och rytm och sådant som påverkar uppläsningen.

Så vad fanns det i de tre okända anteckningsböckerna? Efter ett par timmars hackande på Barnboksinstitutet visar sig blocken bland annat innehålla flera olika utkast till "Aldrig våld!" – Astrid Lindgrens tacktal för den tyska bokhandelns fredspris 1978. Dessutom en scen ur "Ronja Rövardotter", den där Ronja och Birk grälar om en kniv.