Charlotte Gyllenhammar: "Hela tiden på väg"

– I början av pandemin tyckte jag att det var väldigt skrämmande och deprimerande. Jag kände mig lite som kanske våra far- och morföräldrar gjorde under andra världskriget, säger hon till TT.

– Men sedan tänkte jag igen, att det är rätt fantastiskt — det är ju inte krig. Det är faktiskt civiliserade samhällen som stannar upp ekonomin och utbytet för att rädda liv. Det är egentligen motsatsen till krig.

Själv har hon fulltecknad kalender, trots pandemin, och har nästan kunnat jobba på som vanligt. Hon har en rad uppdrag, utställningar och deadlines hängande över sig. Att hon så sent som i september kunde ställa ut i Venedig kändes som ett mirakel.

Som konstnär är hon van vid att arbeta självständigt och hon har alltid strävat efter ett oberoende.

– Jag har till och med känt att fler hör av sig än vanligt. Men några utställningar har blivit uppskjutna och här blir vernissagen inställd.

Brutalt och vackert

På Skissernas museum visas flera av Charlotte Gyllenhammars centrala verk från senare år, med "Kastad/cast" från 2019 i centrum.

När hon ska börja visa runt blir hon nästan överröstad av filmens brutala ljud i rummet intill. Där kastas vått gips mot en roterande kvinna i vid klänning. Filmen "Cast" skildrar ett stoiskt uthärdande av att successivt inneslutas i gips, till slut också ansiktet – en skulpturs tillblivelse. Det är brutalt och vackert.

Processen var svårare än vad konstnären först trott.

– Det blev hett och stenhårt. Till slut var det svårt att få ut henne.

Engelskans cast betyder både gjuta och kasta och här leker Gyllenhammar med mångtydigheten i ordet. Kvinnan i filmen utsätts för en våldsam handling och blir utstött från samhället (på engelska outcast).

I nästa rum återkommer den utstötta, nu som en skulptur på ett podium, och bredvid henne finns den upp- och nervända gjutformen, som Gyllenhammar kallar "Moderform".

– Moderform är ett vackert ord. Det är grundläggande, alla våra mödrar är våra gjutformar. Vi som är mammor har förmågan att skapa en form som lever, det är fantastiskt.

Processen som ledde fram till detta verk pågick i tio år. Hon beskriver det som att hon samlar, laddar, bearbetar och sedan tar språnget.

– Min studio är liksom mitt huvud — eller min kropp kanske jag ska säga, för jag är ju inte bara mitt huvud. Men jag jobbar alltid, tror jag.

Publikmötet viktigt

Verken som visas i Lund är huvudsakligen från åren 2014–2019. Charlotte Gyllenhammar är uppenbart road av att visa dem och berätta hur hon tänkt, men samtidigt noga med att inte berätta hur det faktiskt är, understryker hon. För egen del har hon hela tiden ambitionen att ta sig dit där hon inte riktigt själv förstår var hon är och därför blir mötet med publiken så viktigt.

– Jag är intresserad av publikens reaktion eftersom jag inte riktigt själv vet vad jag gör. Jag tycker att det är roligt att inte riktigt veta.

Utställningen ger sammantaget en bra bild av var hon står just nu, tycker hon, och här finns idéer som hon kommer att fortsätta arbeta med.

– Med tanke på processen, skissen och tillblivelsen så är jag ju hela tiden på väg - på väg ur och på väg in i något annat. Det jag försöker gestalta är den här rörelsen eller den här laddningen.

Cecilia Klintö/TT