"Ingen mor på jorden vill föda en människa som hon på förhand vet måste bana sig väg fram genom törnsnår i hela sitt liv. Om en sådan kvinna finns är hon inte en mor utan en brottsling, den grymmaste av alla. Jag måste gå till gynmottagningen i dag eller i morgon", tänker en av de kvinnliga huvudkaraktärerna i den kultförklarade novellsamling Anklagelsen. När kvinnans man av en händelse upptäcker hennes p-piller bestämmer han sig för att börja spionera på henne. Har hon en älskare? Är hon på väg att lämna honom?
En dag kommer han hem lite tidigare än vanligt. Han finner sin fru andfådd, med skjortan uppknäppt. Men han upptäcker snart att det inte är hennes älskare som varit där, utan partiombudet som sedan lång tid tillbaka försöker förföra hans fru i utbyte mot att hennes man ska få komma in i "Partiet”. De tillhör nämligen ”familj nummer 149”, och enligt brottsregistret är familj 149 fientligt inställd till Partiet. De riskerar sitt liv. Men vad gör det? Mannen utbrister: ”Min underbara hustru har utstått alla tänkbara förödmjukelser och lidanden för att skydda mig” och längre fram: ”Hon bekymrar sig så mycket över att jag ska må bra att hon till och med äter hundmat för att kunna sätta fram sin del av frukosten till mig vid lunch. Så bedrövad är hon över min situation! Hennes smärta måste verkligen vara djup eftersom hon har kunnat förtränga sin kvinnliga instinkt att ge liv åt en ny liten människa.”
Pseudonymen Bandi riskerar sitt liv
Vi befinner oss i 90-talets Nordkorea, en av världens grymmaste diktaturer. Författaren som går under pseudonymen Bandi uppges leva kvar och riskerar nu sitt liv i och med publiceringen av denna systemkritiska novellsamling som smugglades ut av en vän.
Jag älskar böcker som tar mig till platser och livsöden som är så fjärran, att jag nästan känner behovet av att bli en ny människa för att kunna förstå mig på dem. I det här fallet, behöver jag inte anstränga mig så mycket, eftersom jag själv levde tio år under Ceausescus diktatur. I skolan hette jag ”nummer 98”. Jag hade nästan glömt bort det. Jag läser förbryllad vidare i jakt på flera minnen och parallella historier.
Jag får lära mig att i Nordkorea kallar inte äkta makar varandra vid förnamn utan åberopar hellre släktskapen med barnen. Innan jag kom till Sverige hade jag inte ens sett en kyss på film, de censurerades bort. Endast kärleken till landet, partiet och slutligen Ceausescu var accepterad. Överallt stod angivarna, eller ”grannskapsövervakarna”, som Bandi brukar kalla dem. I en novell, blir en mor utskälld av en grannskapsövervakare för att hon brukar hålla sina gardiner fördragna. Vad är det hon försöker dölja? Hon fattar mod och förklarar att hennes barn brukar få gråtanfall när hon ser bilden på Den store ledaren, på andra sidan husfasaden. Vad blir konsekvenserna? Hela familjen deporteras.
Folk avrättas för sina åsikter
I en novell får en man inte besöka sin döende mor, eftersom länet snart skall ta emot ”Den store ledaren”. Mannen smugglar sig in på ett tåg, men kommer snart på villovägar. När han till slut lyckas ta sig hem, får han en lapp med meddelandet ”Din mor är död”. I en annan novell har Kim Il Sung dött och folket har samlat sig i landets stora städer för att begråta honom med blommor och allehanda gåvor, fast många av dem förlorat sina nära och kära. Vilka krafter är det som får dessa komediskådespelare att hyckla sorg så enastående trovärdigt? I den livslånga teaterskolan går man aldrig ut, för man kan alltid bli en bättre skådespelare. Men det osynliga upproret finns här och där, även om det är ytterst minimalt. Det finns i huvuden och hjärtan. Anklagelsen är en mörk bok, men det är i mörkret stjärnorna lyser som bäst. Bandi har dessutom skrivit denna bok med sitt eget blod. Hur länge till kommer han få leva? Och vad är det som försäkrar oss om att han fortfarande lever?
När jag slagit igen boken känner jag en viss sorg, för jag tänker: här sitter vi i väst och kan skriva och tänka hur vi vill, medan folk i Nordkorea fortfarande avrättas på löpande band för sina åsikter eller ”misstag”, som i militärchefen Hyon Jong-chols fall, som råkade somna under ett evenemang där Kim Jong-Un deltog. Människor avrättas på torg, inför allas ögon, eller skickas till ”omskolningsläger”. Att världen ser på utan att göra något radikalt är för mig en gåta. Jag minns hur man brukade ta emot Ceausescu på fina statsbesök världen över. Rumänien producerade helt enkelt inte tillräckligt mycket olja för att behöva "befrias". Men det rumänska folket fick en vacker dag nog och störtade Ceausescu. Hur lång tid kommer det ta innan det nordkoreanska folket fått nog? Svårt att säga, men Bandis Anklagelsen är i alla fall ett steg i rätt riktning.
