Kristofer Ahlströms första roman, från 2011, handlade om att hämnas en mor som tagit sitt liv, och utspelade sig på Gotland.
Författarens andra roman, Ett liv för lite, är också en psykologisk skildring av familjerelationer. Den handlar om syskonskap. Vi får följa Caroline och David, som föds 1958 och växer upp på Södermalm i Stockholm. De är tvillingar, men Caroline får hela tiden spela rollen av beskyddande och ansvarstagande storasyster åt sin överkänsliga och udda bror. När de blir vuxna går de skilda vägar, men återförenas i medelåldern. Då är det år 2000.
Det är en vackert skriven bok, som med lätt hand vidrör många teman. Syskonens liv utspelar sig mot en fond av femtio års samhällsutveckling – från femtiotalets klassresor och atombombsskräck, över sextio- och sjuttiotalens jämställdhetsreformer och politiska diskussioner, till de senaste decenniernas nedläggningar och effektiviseringar.
Men berättaren siktar varken in sig på nostalgi eller agitation, utan istället på något så absolut och existentiellt som den hjälplösa kärleken, eller en medkänsla som är så stark att den stundom kan klassas som sjukdom.
Det är spännande, och där finns inga givna svar och inget entydigt slut. Det är nästan som livet.
Det enda som jag kan irritera mig på i denna täta, gedigna roman är de övernaturliga inslagen, inklusive mystifieringen av berättargestalten. De är onödiga majonnäsklickar, och tillför egentligen ingenting. Fast kanske har jag fel? Kanske är de karaktäristiska för vår tid, och ingår på så vis i berättelsens scenografi.
