Kung Erik Segersäll – som möjligen var gift med Sigrid Storråda och alldeles säkert var far till Olof Skötkonung – hade i sin hird två bärsärkar, Halli och Leiknir. Enligt vad som förtäljs i Eyrbyggarnas saga sände den svenske kungen i en vänlig gest sina bärsärkar till Håkon jarl Sigurdsson vilken styrde över Norge. Deras like stod inte att finna någonstans i Norden, så stora och starka var de.
”De for fram som galna hundar och fruktade varken eld eller järn”, berättas det, och vidare: ”Till vardags var de inte svåra att ha att göra med om de inte blev motarbetade, men de skilde sig från alla andra när något gick dem emot”. Erik Segersäll uppmanade jarlen att behandla bärsärkarna väl, för han skulle kunna ha stor nytta av dem om bara hänsyn togs till deras sinnelag.
Nu har historien som bekant en benägenhet att ge sig av åt helt andra håll än förväntat, och föga överraskande råkar de svenska bärsärkarna snart ut för svårigheter. Håkon jarl lät sig nämligen övertalas att låta Halli och Leiknir följa med till Island som livvakter åt en förnäm islänning vilken fräckt utnyttjat jarlens erbjudande om att han kunde få allt han önskade.
På Snæfellsnes, inte långt från dagens Stykkishólmur, lurades bärsärkarna att röja en väg genom lavafältet och anlägga en gärdesgård runt storbonden Styrs ägor. Efter att ha genomfört det herkuliska arbetet erbjöd Styr Halli och Leiknir att vila sig i hans bastu. Så snart de trätt in rullades stenblock fram mot dörren och eldstaden matades till brädden med ved vilket snart gjorde det outhärdligt därinne. Bärsärkaraseriet växte då hos Halli och Leiknir som strax bröts sig ut ur stenbastun – bara för att spetsas av Styrs väntande spjut. Och därefter försvinner de ut ur Eyrbyggarnas saga.
Utan jämförelser i övrigt kan jag inte låta bli att tänka på bärsärkarnas osannolika dagsverke när nu ett av de mest omfattande översättningsarbetena någonsin ligger färdigt. Islänningasagorna i fem förtroendeingivande band är en fullständig översättning av samtliga fyrtio släktsagor och ättesagor samt kortare prosastycken, så kallade tåtar, vilka nedtecknades under sagatiden, det vill säga den isländska litteraturens gyllene era på tolvhundratalet.
Vilka som skrev dem är okänt, men texternas tidlösa typer och deras korthuggna, knivskarpa konversationer är Nordens viktigaste – och enda – bidrag till världslitteraturen. Till höjdpunkterna hör Njáls saga och Egils saga, Eyrbyggarnas saga och Grettirs saga samt mina favoriter, Hallfreðs saga och Gunnlaug Ormtungas saga. Möjligen av mindre litterär kvalité är Grönlänningarnas saga och Eirík den rödes saga, men de är å andra sidan av stort värde i skildringen av vikingatidens bosättningar på Grönland och Vinland.
Sagorna nedtecknades alltså huvudsakligen under tolvhundratalet, även om exempelvis Grettirs saga är senare. Själva berättelserna är dock ett par hundra år äldre och utgörs av traderingar av händelser som utspelade sig under vikingatiden runt om i det då väldiga nordiska kultur- och språkområdet, från Gotland, Kurland och Kvänland i öster till Helluland, Markland och Vinland i väster. I centrum för sagorna är dock Island.
Bakom detta enastående översättningsarbete står tjugofyra skickliga översättare samt en högst kompetent redaktion bestående av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson samt Karl G Johansson. Även Erik Andersson har medverkat som stilistisk granskare vilket är en garanti för att översättningarna ligger på en nivå som samtidigt är tillgänglig och pregnant. Generellt är översättningarna av mycket hög kvalité vilket emellertid inte innebär att de alltid är invändningsfria, konstigt vore väl annars. En genomgående princip har varit att utmönstra norröna konstruktioner och undvika gammalsvenska uttryck för att på så sätt gjuta nytt liv i sagorna. Strategin är väsentligen framgångsrik, även om det sker till viss förlust av den mustiga och märgfulla fast aningen arkaiserande ton som mötte läsaren i Hjalmar Alvings samt, inte minst, Åke Ohlmarks många översättningar.
Att översätta islänningasagor handlar om åtskilligt mer än att lyckas behålla medeltidisländskans tonfall och slagfärdighet i modern svenska. Vad som gör uppgiften verkligt utmanande är alla de dikter som dessutom ligger utströsslade i texten – likt poetiska flyttblock i ett kargt prosalandskap. Rätt som det är brister sagornas huvudpersoner ut i kväden som träffsäkert beskriver och inte sällan gisslar personer och skeenden. Greppet är karaktäristiskt för genren och förstärker på ett sällsamt sätt sagans sanningsanspråk.
Det svåra med dessa poetiska inslag är att de till bristningsgränsen är fyllda av norröna rim, allitterationer och inte minst knepiga kenningar. Att översätta dikterna rakt av vore helt omöjligt eftersom det skulle kräva en notapparat av weberskt omfång för att tillfullo förklara mening, sammanhang och underförstådda syftningar. Översättarna och redaktionen har därför tvingats till en delikat balansgång mellan begriplighet och trogenhet mot originalet. Denna tolkningsuppgift kan inte ha varit enkel, men resultatet är utmärkt, ja, kanske hör just denna sida av arbetet till det mest värdefulla.
Ett exempel där kvädena har avgörande betydelse återfinns i skaldesagan Hallfreðs saga. Sagans huvudperson, kärleksdiktaren Hallfreð Óttarsson, var förälskad i en viss Kolfinna. Under en av hans resor från Island till Skandinavien tröttnade emellertid Kolfinna på att vänta och gifte sig istället med en, som Hallfreð menade, gammal butter bonde.
Hela sin skaldekraft lägger nu Hallfreð på ett antal nidkväden som torde sakna motstycke i litteraturhistorien. Om Kolfinnas älskogsäventyr med sin trinde bonde skriver han sålunda:
Han lunkar till sängens rede
som sillstinn stormfågel.
Proppfull av halvrutten fisk
häver han sig i bädden.
Sent kryper den fule
ner i mjuka sängen,
trögt går det för honom
att lägra den sköna kvinnan.
Uttrycket sillstinn stormfågel (sílafullr fúlmár) är lika träffande som intressant eftersom det är första gången någonsin som stormfågel nämns i litteraturen. Under Hallfreðs och Kolfinnas tid, runt slutet av niohundratalet, var stormfågeln en rar art i Atlanten varför Hallfreð förutom vass tunga även lär ha haft skarp blick. Den blicken var dock förmörkad av svartsjuka och avund vid tanken på Kolfinnas bonde som för övrigt hette Grís, något Hallfreð självklart såg till att utnyttja till fullo. Hör bara:
Den blekfete skrävlarn
bökar i visthuset,
den lurvige nosar i leran
med nedgången kropp.
Hans fähus står fulla,
hans stånd är som fårens
och svårfunnen blir för honom
Kolfinnas kostbara ynnest.
Islänningasagorna är högintressant litteratur i sig själv, men utgör samtidigt ett slags resa i tid och rum; till norrön mentalitet och moral samt genom en nordlig värld som väsentligen är borta fast glimtvis ändå kan anas på somliga platser. I sagalitteraturen möter modiga människor som högre än annat prisar heder, mod och ära. Lättkränkta själar av modernt snitt var de inte, men nog så ofta råbarkade, oförskämda och snara till vredesutbrott. Åtminstone om vi får tro sagorna.
Det nordiska bidraget till världslitteraturen handlar inte så mycket om kungar och drottningar som om bönder och fiskare vilka ömsom levde sina alldeles vanliga liv, ömsom låg i viking hemsökandes fjärran stränder. Stora slott och välfyllda skattkammare var för dem av ringa vikt, hellre då en bitande penna och dräpande tunga. I centrum står handlande personer snarare än sociologiska sprattelgubbar och moralen handlar mer om ädelmod, rättrådighet och stolthet än rätt och fel och synd och skam. Föga överraskande är Islänningasagorna och norrön litteratur i allmänhet ett område som studeras utifrån många olika perspektiv och över snart sagt hela världen.
Efter att svenske vikingen Garðar Svávarsson upptäckt Island i början av åttahundrasextiotalet genomfors, erövrades och koloniserades hela Nordatlanten av nordbor, främst norrmän. I det nya fembandsverket har deras isländska och fornnordiska personnamn föredömligt bevarats medan däremot flera ortsnamn bytts ut mot modernare. Varför detta skett är inte helt enkelt att begripa. Ett exempel är Suðreyar och Hjaltland som genomgående skrivs med nutida namn, alltså Hebriderna och Shetland.
Islänningasagorna är en hörnpelare i Islands kulturarv, men de ingår också i vad man skulle kunna kalla en nordisk identitet som bland annat handlar om hur det är att reda sig i en stundom bister och gäcksam natur. Det verkligt värdefulla med dem är emellertid att de varken är förankrade i en viss geografi eller tidsepok och därför kan tala till alla. Med den imponerande nyöversättningen av Islänningasagorna – ett projekt som för övrigt skett parallellt i Danmark, Norge och Sverige – har sagalitteraturen blivit mer tillgänglig än kanske någonsin tidigare vilket endast kan beskrivas som en kulturgärning av högsta rang.
Ibland hävdas att isländska sagor har något kufiskt och mossbelupet över sig, men så är det egentligen inte alls och i synnerhet inte på Island där man ofta hör anspelningar och direkta citat ur sagalitteraturen. Särskilt Egils saga, som vi tidigare kallade Egil Skallagrimssons saga, är en rik källa att ösa ur och i synnerhet det långa kvädet Sonatorrek, där Egil sörjer förlusten av sönerna.
Vid begravningar och högtidliga tillfällen deklameras ibland Sonatorrek. Men inte bara då. När exploatörerna av det isländska Höglandet – nationens egna bärsärkar – härjade som allra värst, mindes många Egils ord:
Vem vill stå
där vid min sida.
Vem vill stå
med mig i kampen,
när jag möter
trotsigt motstånd.
Man färdas varsamt
när vänner saknas.
.
Ämnet
Det nordiska bidraget till världslitteraturen handlar inte så mycket om kungar och drottningar som om bönder och fiskare vilka ömsom levde sina alldeles vanliga liv, ömsom låg i viking hemsökandes fjärran stränder. Stora slott och välfyllda skattkammare var för dem av ringa vikt, hellre då en bitande penna och dräpande tunga. Torgny Nordin har läst Islänningasagorna i fem band.
Skribenten
Torgny Nordin är kritiker och författare och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om det armeniska folkmordet 1915.
