Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kristina Ohlsson | Glasbarnen

Det är inte bara skräck och fasa i Kristina Ohlssons barnboksdebut. Man får också reda på alla möjliga kloka sätt att bedriva forskning, skriver Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Kristina Ohlsson

Glasbarnen

Lilla Piratförlaget

Som deckarförfattare har Kristina Ohlsson placerat sig i en tradition av välskrivna kriminalberättelser där huvudpersonernas privatliv framställs som nog så komplicerade och intresseväckande som själva mordgåtan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ungefär samma balans mellan vardag och otäckheter lyckas hon hålla i sin barnboksdebut Glasbarnen, en berättelse som närmast kan beskrivas som en rysare även om det finns klassiska deckarinslag i den.

Ramen är välkänd – ett barn flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. Huset vill inte att någon bor i det. Huset knackar och knakar, möbler och saker flyttas på oförklarliga sätt, och som brukligt i genren är det ingen som tror på barnets upptäckter.

Vad ska då Billie, den tolvåriga huvudpersonen, ta sig till, nyanländ till Åhus i Skåne som hon är? Hon får förstås lösa gåtan på egen hand, det vill säga utan inblandning av vuxna.

Som tur är får hon genast en ny kompis, Aladdin, och med honom ägnar hon sommarlovet mellan femman och sexan åt gedigen research i form av musei- och biblioteksbesök samt intervjuer med äldre personer. Det är ibland som en liten folkbildningsresa att läsa Glasbarnen – man får reda på alla möjliga kloka sätt att bedriva forskning.

Däremellan ligger då stråken av skräck och fasa, som då lampan i vardagsrummet gungar av sig själv och små, små händer har gjort avtryck i dammet på gamla möbler.

Det är riktigt spännande, och trots att upplösningen inte är särskilt gastkramande bär den ändå på en hel del frågor om och insikter i människonaturen, som ambitionen brukar vara i spänningsgenren.