Kristina Lundgren | Barrikaden valde mig

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

1884 lades en motion om kvinnlig rösträtt fram i Sveriges riksdag. Den röstades ned med rösterna 53 mot 44. Trettio riksdagsmotioner och trettiofem år senare tas slutligen beslutet om kvinnlig rösträtt. Trettio år av aktiv kamp var alltså vad som krävdes för att kvinnor skulle bli fullvärdiga medborgare i detta land.

Läkaren och skribenten Ada Nilsson var en av dem som gick främst i leden för denna kamp. Hennes liv skildras så minutiöst det bara går i Kristina Lundgrens biografi Barrikaden valde mig, vars titel hämtats från Ada Nilssons egen historieskrivning i boken Barrikaden valde oss.

NÄR DEN FÖRSTA motionen om kvinnlig rösträtt läggs är Ada Nilsson 13 år och lämnar Västergötlands södra knallebygder och gården Toarp i Södra Säms socken för skolgång i Stockholm. När hon dör 1964, nittiotvå år gammal, har hon hunnit med att utbilda sig till läkare, den tolfte kvinnliga i Sverige, starta Kvinnornas diskussionsklubb och senare föreningen Frisinnade kvinnor, att bli ansvarig utgivare för veckotidningen Tidevarvet, samt skriva och föreläsa om preventivmedel. Dessa var olagliga fram till 1938 men Ada Nilsson, som jobbade mycket med kvinnors sexuella hälsa bland Stockholms prostituerade, lade stor vikt vid betydelsen av barnbegränsning. Under sitt liv som kvinnokämpe blev hon nära vän med ryska ambassadören och feministpionjären Aleksandra Kollontaj och var med och grundade Fogelstadgruppen där även Elin Wägner, Elisabeth Tamm och den livslånga vännen/kärleken Honorine Hermelin ingick. Ada Nilsson var även föregångare till karaktären Helga Wisbeck i Wägners roman Pennskaftet.

ANNONS

Kristina Lundgren var tidigare verksam som journalist men är numera docent och lektor i journalistisk vid Södertörns högskola. Där har hon ägnat sitt forskarliv åt svensk dagspress och kvinnliga journalisters skrivande och arbetsvillkor, bland annat i doktorsavhandlingen Solister i mångfalden. Signaturerna Bang, Maud och Attis samt andra kvinnliga dagspressjournalister med utgångspunkt i 1930-talet.

DET ÄR PÅTAGLIGT att Kristina Lundgren står stadigt med ena benet i den svenska genushistorien och med det andra i presshistorien. Här tecknar hon inte bara bilden av Ada Nilsson som betydelsefull och skarpsinnig feminist. Skickligt skildrar hon även kvinnorörelsens historia med förvecklingar i såväl privatliv som offentlighet, med hjälp av ett digert material i form av litteratur, artiklar, skrifter och Ada Nilssons och hennes likars lämningar i Kvinnohistoriska samlingarna. Litteraturlistan är minst sagt omfattande.

Forskningen som ligger till grund för Barrikaden valde mig är grundligt genomförd, texten noggrann, persongalleriet tätt och intrigerna detaljerat beskrivna. Så vad fattas mig då i denna läsning? Jo, nerv, känsla, stämning och en personlig röst som fångar mig. Dessutom tycker jag att man som författare och journalist kan kosta på sig att bjuda in även de läsare som inte redan sedan tidigare känner till Ada Nilsson och hennes betydelse i historien. Först på sidan 161 får den oinvigde klart för sig att Ada Nilsson var en av personerna i Fogelstads kärntrupp, och på sidan 192 framgår att hon var med i uppstarten av Tidevarvet, för att ta två exempel. Kronologin i denna biografi är så cementerad att klockorna stannar. Genom att bryta upp levnadsödet och under stundom våga måla med större penseldrag, kanske framför allt i inledningen, hade Kristina Lundgren högst sannolikt lyckats skriva för fler än de redan invigda.

ANNONS
ANNONS