Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Kristian Petri | Pappan

Kristian Petris loggbok Pappan skildrar den nakna sorgen, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Kristian Petri

Pappan

Weyler

Det finns något otidsenligt med sorgeböcker, skrivna i efterdyningen av en älskad människas död. I en tid, som svämmar över av personliga bekännelser har vi blivit vana vid att närma oss det personliga traumat med sanningssägande och konfrontation på agendan. I sorgeböcker som den omåttligt populära Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion eller Att uppfinna ensamheten av Paul Auster är hållningen ofta en annan, mer lyssnande och finkalibrerad än den kan vara i uppgörelsen. Så också i Kristian Petris nya bok Pappan.

Tjugofem år har hunnit gå sedan Petri skrev om sin mammas självmord i debutromanen Första rummet. Nu handlar det om Ingemar, pappan, som drygt fyrtio år senare dör på korttidsboendet HSB Care. På ett plan är boken en upprättelse av en man som dör en förnedrande död i den moderna sjukvården. På ett annat plan en loggbok från en sorg, så förlamande att Petri inte klarar av att jobba på ett år. Föräldrarnas dödar lever vidare i sonen. När Petri ger sig in i sorgen och minnena för att förstå eller i alla fall komma närmare de förluster som har format honom, gör han det med ett suveränt gehör för ordens valörer och utan att för en sekund tippa över i det för privata där läsaren görs till terapeut eller tjuvläsare av dagbok. Det avskalade exakta språket blir en förutsättning för att komma nära och skildra den nakna sorgen som inte tål överord. På så vis skiljer sig Petri från kollegorna Auster och Didion vars saklighet handlar mer om att ta ett steg tillbaka och koppla på en intellektualiserande blick.

Boken är tunn, drygt hundra sidor, laddad och tät. Bland alla sorgeböcker jag läst sedan människor i min närhet började dö är detta en av dem som talat mest direkt till mig. Den där känslan man får när man står med den dödes saker – lappar, lånekort, kvitton, tablettaskar – och inser hur förbannat ensamma vi är. Jag ser den sällan så väl gestaltad som här.