Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg | Och allt skall vara kärlek

Kristian Lundbergs nya bok är i stort sett en ny version av Yarden. Men Carl Erland Andersson vill ändå utnämna honom till en av de stora svenska berättarna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Kristian Lundberg | Och allt skall vara kärlek

Ordfront

Det talas om klassresor, som vore de definitiva, och den sociala bakgrunden därefter enbart något att begrunda i backspegeln, men gränsöverskridningar av detta slag är provisoriska. En resenär från underklass till medelklass når aldrig riktigt fram, utan förblir gränsmänniska och får tillbringa resten av tillvaron på centralstationen.

Gränsmänniskor tvingas vara illojala åt alla sidor – om än kanske politiskt solidariska med bakgrunden – vilket de till mellanskikt födda stundom avundas dem; därav romantiserandet av så kallat marginella grupper, dessas förmodade klarsyn.

Klassamhället är ekonomiskt – inte identitetspolitiskt – betingat, och i den aktuelle författaren Kristian Lundbergs bakgrund fanns det inte mycket pengar, däremot en förlupen farsa och en själssjuk mor, samt oklanderligt brutala sociala omständigheter. Lundberg har inga illusioner. Litterärt sett är det som om han, speciellt i den nya boken Och allt skall vara kärlek, försöker snickra sig en pall att sitta på. En fast punkt i det iskalla tidsflödet. En bit torrlagd mark, både i social och existentiell mening; kanske också i religiös, fast på det örat är jag lite döv, så om detta vill jag inte uttala mig.

2009 kom Yarden, om hur Lundberg utfattig och skuldsatt tvingades ta dåligt betalda skitjobb för bemanningsföretag, tillsammans med papperslösa i självklar rättslöshet. Klassamhället är ju inget misstag; ingen fatal biprodukt av en i övrigt den bästa av alla världar. Klassamhället är helt följdriktigt, och vad jag vet har inte ens socialdemokraterna någon djupare åstundan att i grunden ändra på detta.

Kristian Lundberg fastslog med betydande litterär skärpa – och med sin egen suveräna språkliga musikalitet – dessa realiteter i Yarden. En lysande bok, som blev uppmärksammad, fast vid ett tillfälle avfärdad som dåligt exempel i en debatt om arbetarlitteratur i Aftonbladet. Ty det räcker ibland att nämna arbetarlitteraturen vid namn, för att vargen ska stå i dörren. Det är en gammal borgerlig skräck.

Lundberg tvingades en tid överge sin provisoriska position som gränsmänniska och sjunka tillbaka till den nakna sanningen hos de lägsta, ibland nästan osynliga medborgarna och icke-medborgarna. Den nakenheten blev honom också existentiell.

Litterärt moderniserade han arbetarlitteraturen, gjorde den rått samtida. Hur? Genom att ansluta sig till traditionen som den skapats innan proletärlitteraturen idealiserades, och föra den vidare. Moa Martinson och Ivar Lo och Jan Fridegård och Folke Fridell höll sig inte med ett proletärt standardskrivande, det som senare proklamerades då klåfingrade teoretiker – och ännu mer närsynta ideologer – börjat sy sina tvångströjor. Lundberg spräcker måtten. Hans texter är samtidens, inte postmoderna lekstugor försedda med pikanta ”samtidsmarkörer”. Ja, vargen står i dörren.

Det jag nu sagt om Yarden gäller också i allt väsentligt Och allt skall vara kärlek. Den kallas en fristående uppföljare, men är nog mer en variation. Vilket är riskabelt. Lundberg återkommer maniskt till scener och situationer ur den tidigare boken, förskjuter och förändrar, vänder och vrider på samma motiv, men kommer inte riktigt vidare.

Boken riskerar att bli en skugga som försöker ta sig loss, utan att lyckas bilda en egen kropp. Fast en dörr öppnas då Lundberg för in titelns kärlek, den dimension som onekligen fattades i Yarden. Han berättar om kvinnan han en gång var kär i och som försvann i egna spår. Om bakgrunden med alienationen och fyllan och det hel- eller halvkriminella. Men hon kom tillbaka efter alla dessa år. Gränsmänniskan Lundberg, åter etablerad i sin provisoriska författarverklighet efter att ha skrapat ansiktet i samhällets botten, är överväldigad, bävande inför detta.

Och avslutar boken : ”Det hela är mycket enkelt. Det är nu vi kommer ner från kullarna och befäster staden, återkräver. Det är nu skeppet lastas och ger sig av; det är nu hundarna ska släppas lösa. Hon fäster en hårslinga bakom örat och vi är hemma hos varandra igen.”

Det är mycket vackert och sympatiskt, och hjälper mig som trogen läsare att överse med att denna bok i så hög grad blev ett slags ”Yarden 2”; att det råkade bli så. Samt bör jag påpeka att upprepningen, omtagningarna, återkomsterna till en ständig noll- och utgångspunkt sen länge tillhör Lundbergs metod och stil.

Så kanske är Och allt skall vara kärlek en helt följdriktig konsekvens av denna personliga estetik/etik/politik. Upprepningarna, den perfekt behärskade maniskheten i prosan kan påminna om Thomas Bernhard, men Lundbergs ton har mer av blues, och mindre av egocentrisk aggressivitet. Plus att nakenheten, att ställa sig som misslyckad i världen – vilket enligt Lundbergs definition är detsamma som att vara människa – aldrig skyr sina sociala och politiska sammanhang. Misslyckandet vänds paradoxalt gång på gång i kampberedskap; hundarna släpps lösa.

Lika bra att säga det tydligt: Kristian Lundberg är en av de stora svenska berättarna, också när han, i stort sett, skriver en ny version av en tidigare bok.