Kristian Lundberg | Det här är inte mitt land

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Statistiken är klinisk. I janu­ari var arbetslösheten i Sverige 8,6 procent. Drygt 430 000 personer saknade jobb. I ett europeiskt perspektiv sticker Sverige inte ut. Siffror från slutet av förra året från Eurostat visar att vi ligger någonstans mellan Finland och England. Värst är läget i Grekland, effekterna av den finansiella krisen visar sig i den ansiktslösa statistiken. Drygt en av fyra saknar jobb. Läget är nästan lika dystert i Spanien.

Det har skett en gradvis tillvänjning. En normalisering av ett tillstånd som tidigare hade betraktats som extremt. Den månadsvisa statistiken flimrar förbi i en nyhetssändning på kvällen, siffrorna ges sällan en djupare innebörd. Bakgrund och konsekvenser diskuteras på ett mer djupgående plan endast i undantagsfall. Parallellt har det skett betydelsebärande förflyttningar. Både av språk och rättigheter.

ANNONS

Kristian Lundbergs ”Yarden” (2009) är en av de starkaste skildringarna av det nya landskapet. Av rädslorna, av (van)makten, av det nya klassamhället. På Yarden i Malmö upptäckte Lundberg att rättigheterna hade försvunnit. Den som ställde frågor, den som var en aning obekväm fick inget förlängt kontrakt. Lundbergs erfarenheter från Malmös hamn är smärtsamma. Boken fick välförtjänt uppmärksamhet, texten hyllades men diskussionen kom i hög utsträckning att stanna där. Vid skildringen, inte av det som skildrades. Yarden katalyserade inte en större debatt om den försvagade arbetsrätten och dess konsekvenser. Vilket den förstås borde ha gjort.

Med Det här är inte mitt land förstärker Lundberg tonläget. Kravet på handling. Boken är en serie reportage, texterna har publicerats i olika svenska dagstidningar men arbetats om. Allt har tillkommit under en kort tidsperiod. Dikter, reportage, debattartiklar med litterär kvalitet.

Nej, Kristian Lundberg känner inte igen sig i Sverige längre. Han ser ett land som förändrats, värderings- och maktförskjutningar. Han tar parti, ifrågasätter, sticker hål på högtidstal. Skriver om hemstaden Malmös förändring, om den uppluckrade arbetsrätten, barnfattigdomen, om våld mot kvinnor, om gränspolisen. Bitvis mycket träffande och starkt. Här finns en autenticitet som är väsentlig. Kristian Lundberg möter dem han skriver om. Han sitter med den afghanske pojken på förvaret i Åstorp. En tjugoåring som söker asyl men som låsts in. ”Det jag inte förstår är varför jag behandlas som en brottsling. Tre vakter, handfängsel när jag skall besöka tandläkaren. Inte ens mördare behandlas så.” Lundberg iakttar, lyssnar och berättar. Och går i närkamp med de språkliga förskjutningarna. Vad innebär det att flyktingar finns på ett förvar? Vad säger oss ordet förvar? Eller när finansminister Anders Borg i en intervju konstaterar att det är besvärande att de med lägst inkomster halkar efter. Besvärande, frågar Lundberg retoriskt. ”En förkylning är besvärande. Fattigdom är förnedrande.”

ANNONS

Det autentiska kommer förstås också från Lundberg själv. Han är tydlig med sin historia och sina erfarenheter. Detta ”märkliga gränsland mellan skapande och sjukdom, mellan mani och kreativitet, mellan gräns och uppenbarelse”. Han vet vad det innebär att vara utsatt, befinna sig i underläge, växa upp under knappa omständigheter och konstaterar att det han skriver om ofta bottnar i den personliga upplevelsen. Just därför blir kraften större. Här finns en identifikation som inte är tillkämpad. Det är berättelser som ligger vid sidan av de allt smalare mediala allfarts­­vägarna.

Frågan är vad som behövs för att det Sverige Lundberg ser och beskriver också på allvar ska omvandlas till en politisk diskussion, att det krav på förändring som finns som en fond i hela boken verkligen ska få genomslag. När till och med Internationella valutafonden konstaterar att inkomstklyftor skapar långsammare eller mindre uthållig tillväxt borde det vara något som återspeglar sig i den politiska debatten. När kunskapen säger att ökade klyftor banar väg för extremism borde politik som motverkar detta vara prioriterad.

Kristian Lundbergs bok kommer knappast slå ner som en bomb i den valrörelse som precis kommit igång. Här finns egentligen inga nyheter. Inga avslöjanden. Bara en samling texter med ovanlig litterär kvalitet om tillstånd och förflyttningar i ett land som gör anspråk på att vara både jämlikt och solidariskt. Det är en bild som skaver allt mer.

ANNONS

ÄMNET

Kristian Lundbergs nya bok Det här är inte mitt land är en samling litterära texter ­tillkomna under en tvåårs­period. ­Reportage om ett Sverige där de ­svagare inte med självklarhet har ­någon plats.

SKRIBENTEN

Gabriel Byström är kultur­chef. Skrev ­senast om Facebooks mörka sidor utifrån en ny forskar­rapport.

ANNONS