Några dagar innan jag börjar läsa Kristian Gidlunds sista bok I kroppen min - Vägsjäl fastnar jag för en text av Laurie Anderson, publicerad i samband med Lou Reeds död. ”And death? I believe that the purpose of death is the release of love”, skriver Anderson om makens bortgång.
Döden som befriare av kärlek alltså? Orden, som till en början känns nästan provocerande vackra, följer mig medan jag läser om Kristian Gidlunds sista tid. Först som en besvärjelse mot det smärtsamma i att en tjugonioåring som inget annat vill än att leva måste dö. Sedan som en sammanfattning av det livsverk som blev Gidlunds: att skriva om sin obotliga cancer på ett sätt som talat till så många – som läkning, litteratur och brytare av tystnad.
I Gidlunds blogg och i debutboken fanns överlevnadshoppet. I den sista boken har hoppet planat ut och orden blivit tyngre. Samtidigt pågår Gidlunds förtvivlat stora kärlek till livet ända fram till sista texten där vännen Emma Svenssons svartvita foton tar vid.
Som Äventyraren med sjömanshjärtat, på en sista resa i USA, festande med vännerna eller tillsammans med hittehund och familj, är Gidlund den sortens berättare som snabbt blir en läsares bästa vän, men det är sanningssägandet som gör honom till en stor författare. Med en blick och ett språk som skalat av sig filter och manér skriver han sig förbi det mesta jag har av försvar till en punkt där livet måste tas på största allvar.
Att följa en författare nästan ända fram till dödsstunden är ett förtroende som ställer krav på läsaren.
Helst vill jag läsa på samma sätt som Gidlund skriver. Osentimentalt och innerligt, fullt medveten om gränsen mellan egen och andras sorg. Först då tror jag man kan börja ana det där som Laurie Anderson skriver om. The release of love. Jag vill gärna tro att det är dit Kristian Gidlunds texter pekar.
