Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Kristian Fredén: Offret

BOK: Kristian Fredéns nya roman Offret är en fascinerande skildring av schackspelet, där allt viktigt sker under ytan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Om det skulle finnas två schackspelare som hade förmågan att tänka rakt igenom logiskt när de mötte varandra, som i varje förflyttning av brädets pjäser kunde ta i beaktande de miljoners miljoner möjligheter som stod till buds för att sedan göra det allra bästa draget, vem skulle då vinna?
Vit, genom fördelen av att ha inlett? Eller skulle partiet sluta i remi?
För vanliga dödliga att spekulera i, men för berättaren i Kristian Fredéns roman Offret, schackgeniet Lev Gasparjan, är svaret självklart. Att överhuvudtaget föreställa sig perfekt och logiskt spel, och därför hävda att vits initiala fördel räcker för att vinna, är ingenting annat än ren och skär romantik. Dessutom tyder det på en moral som Gasparjan i sin hänsynslösa klättring mot världsmästartiteln själv inte besitter. Under några intensiva veckor på Malta, i skuggan av händelserna i New York den elfte september 2001, kämpar han mot den regerande världsmästaren Vladimir Vezjinskij. Mötet kan för Gasparjan, som lider av storhetsvansinne, bara sluta på ett sätt - med vinst och därtill hörande ära. Så när Vezjinskij får övertaget i matchserien utvecklar Gasparjan paranoida drag; någon i hans närhet saboterar hans spel, och för att segra måste han offra mer än bönder, torn och löpare ...

Vad offret slutligen visar sig bestå i ska jag låta vara osagt, men Kristian Fredéns skildring av schack är oavbrutet fascinerande. Även för den som i likhet med mig själv har svårt att förstå vad namnen på de olika öppnings- och spelvarianterna betyder. Att det går att se likheter mellan brädet, de slag som utkämpas mellan olika medvetanden och föreställningar om mänskligheten som sådan, är kanske en självklarhet, men Fredén lyckas dessutom förmedla en kärlek till spelet som kanske bäst sammanfattas i Gasparjans svar till en journalist på frågan om vad meningen med schack är: "Att sätta motståndarkungen matt".
Så enkelt och så svårt är det; och man frestas dra paralleller till boken, eftersom frågan ibland infinner sig i läsningen: Vad är det egentligen den handlar om? Och svaret: Den handlar om det den utger sig för att handla om.
Och det har inte med schack att göra.
I själva verket pågår den egentliga berättelsen under ytan; och är kännbar bara när man läser i ljuset av det några sidor långa förordet. Det är nämligen Gasparjans ungdomsvän, Vladimir Timosjenko, som har skrivit Offret. En författare som uppnått vissa framgångar med romanen Pavlovs soffa, och som nu gett sig i kast med att inifrån försöka gestalta schackmästarens själsliv och drivkrafter. Jag tänker omedelbart på Clarise Lispectors Stjärnans ögonblick, men där Lispector tematiserar och kommenterar glappet mellan de olika berättarjagen, är Fredéns användande av en fiktiv författare delvis en rockad för att svära sig själv fri. Men viktigare ändå: ett sätt att ställa frågan om det över huvud taget är möjligt att göra en romanperson rättvisa.

För porträttet av Gasparjan är allt igenom ensidigt. Han är en megaloman och självupptagen man som jämför sig med Napoleon och är övertygad om sin egen betydelse för mänsklighetens utveckling. Han lider inte bara brist på empati, utan är dessutom småaktig och tycker om att strö salt i såren på de spelare han krossar. Han är en jävla skrävlare, helt enkelt, som Timosjenko svartmålar med en högtravande prosa som ibland påminner om dåligt översatt ryska. Det faktum att Timosjenko inte bara antyder att Gasparjan är homosexuell, utan dessutom skildrar hur han har sex med en av sina sekundanter, gör att misstanken om att det är den försmådde älskarens historia som skrivs stärks.
Det är en diaboliskt skickligt utförd berättelse, fylld av sinnrikt konstruerade krokar och referenser till såväl Bulgakov som Bergman. Skenbart enkel i sitt uppsåt. Men som Gasparjan under ett av partierna mot Vezjinskij påpekar: Även en liten bondeförflyttning i övergången från spelöppning till mittspel kan utgöra partiers mest dramatiska och avgörande del.