Kristen gammaltestamentlig ambivalens

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Medan vi äter ägg och försöker påminna oss om Kristi lidande och uppståndelse, firar judarna uttåget ur Egypten. Högtiden kallas Pesach, och firas som en påminnelse både om det utvalda folkets historia och om varje enskild människas möjlighet till frihet från inre och yttre förtryck.

Den judiska högtiden kan förstås anas bakom den kristna påskens frälsningsdrama. Men genom sekulariseringen har judendomens konturer för många nordeuropéer bleknat. Ointresset för kristendomen har medfört att våra i grund och botten kristna värderingar blivit neutral norm, någonting som förutsätts gälla alla människor överallt. Judendomens delvis annorlunda världs- och människobild har svårt att hävda sig som ett begripligt alternativ.

ANNONS

Problemet gör sig påmint när jag läser journalisten och essäisten Åke Lundkvists nya bok om den hebreiska bibeln, Vildåsnans törst. Lundkvist utgår från tanken att Tanak (som är den hebreiska beteckningen för motsvarigheten till det kristna Gamla testamentet) är ett litterärt verk som varje generation måste tillägna sig på nytt. Han är inte troende, men vill göra texten levande för sin samtid och resultatet är välskrivet och infallsrikt.

Lundkvist slår bryggor mellan Tanaks olika delar och upplyser oss om omständigheterna kring dess tillkomst som krönika och politisk skrift. Han föreslår kreativa sätt att förstå till exempel den tredje moseboken, som är en samling svårlästa föreskrifter, och han upplyser om den hebreiska ursprungstextens avgörande mångtydigheter.

Men ändå är det någonting som inte stämmer. Lundkvists lägger ett värderande raster över skriften som på mig verkar oroväckande kristet. För att göra Tanak aktuell förvandlar han Moseböckernas Gud till sammansatt människa - en "officer i mellanställning med generalsklaffar på uniformen", osäker på sin auktoritet och sin förmåga till självbehärskning.

Sympatisk blir den här människan för Lundkvist först hos profeten Hosea, som "klär av Jahve generalsklaffarna och gör honom lite mindre än han annars är, men därigenom också större". Inre osäkerhet och ödmjukhet - särskilt gudomlig sådan - är den inte en typiskt kristen dygd, ofta satt i motsats till en straffande och grym gammaltestamentlig Gud?

ANNONS

Lundkvist hyser också en öppen förkärlek för Psaltarens innerliga, personliga religiositet: "Psalm 19 /---/ lösgör Israels religion ur jahvismens synd- och straffmantra och lyfter den till en renare gudskärlek", kan det heta. Den visionära fantasin, de poetiska paradoxerna, gör Profeterna till ett litterärt ideal för Lundkvist, i underförstådd motsats till Moselagarnas strikta entydighet.

Gång på gång frågar jag mig vad en judisk läsare egentligen hade sagt om tolkningen. Och lite irriterat börjar jag till slut tycka att Vildåsnans törst i god kristen anda framställer Tanak som en visserligen storslagen, men ändå ofärdig förstudie till en annan, mera visionär, innerlig och mänsklig skrift, nämligen det Nya testamentet.

Det hela påminner, trots alla Lundkvists anspråk på att vara strikt litterär i sin läsning, ändå om den kristna ambivalensen inför det Gamla testamentet: en skrift där Gud ger ett annat folk sin välsignelse. Jeremias törstande vildåsna, som Lundkvist uppkallat sin bok efter, är kanske inte bara en bild av bibelns folk som förvisats till öknen, som författaren tänkt sig. Kanske är det också en bild av Lundkvist själv - och alla sekulariserade kristna - som någonstans i sitt halvmedvetna jag ständigt kämpar med det faktum att vi inte tillhör det utvalda folket.

ANNONS
ANNONS