I den vidsträckta och undersköna Renskogen som ligger i Evighetsdalen, alldeles intill Ändlösa ravinen, finns ett litet sommarkollo för stadsbarn. Det är en mycket vacker och välskött plats: underbara rosor och klängväxter blommar, jordgubbar och smultron växer tätt, grödorna frodas, hönor och kor går lugnt omkring och pickar och betar. Det är lätt att tro att man kan leva gott där, i fred från resten av världen. Men landet befinner sig i krig och som alla vet så når kriget alltid fram, även till den lugnaste idyll. En solig sommardag dyker tre soldater plötsligt upp på barnkolonin och dödar barnen och föreståndarna, alla utom den elvaåriga flickan Billie som skonas i ett slags tyst överenskommelse mellan männen. De går in i det vackra huset för att plundra, men då skjuter den ene soldaten helt oväntat de andra två. Rafael, som soldaten heter, inrättar sig sedan som herre på bondgården med den chockade Billie som sitt sällskap och vittne. Lika mycket på lek som på allvar börjar de skapa låtsasrelationer med varandra: hon är hans prinsesslika dotter och han är en stolt och sträng far, han är hennes korthuggna officer och hon en lydig menig som lär sig skjuta och frakta bomber och i slutet av boken låtsasgifter de sig högtidligt med varandra med djuren och dockorna som vittnen.
Billie underkastar sig Rafaels nycker och paranoia och hon reagerar med att leka: i hennes barbiedocksvärld spelas alla trasiga relationer upp i raketfart, grymhet, mord, självmord, kärlek och saknad. På ett oroande och spännande sätt glider rolleken in i hela romanvärlden. Är kanske hela kriget en lek, en fantasi i Billies dockvärld? Det ligger något gäckande över den här berättelsen, en känsla av fabricering och distans. Händelseförloppen är helt enkelt för branta, för burleska. Som läsare hinner man rent ut sagt inte ta situationerna på allvar. En nunna kommer exempelvis förbi gården. Rafael blir blixtkär i henne, de kurtiserar varandra och sitter sedan nakna och fulla och spelar gitarr. På morgonen är hon försvunnen och Billie misstänker att han dödat henne. Några gravallvarliga män från Skatteverket som hälsar på blir genast avrättade. Inte heller en snäll fåraherde med skägg ned på bröstet - som stigen direkt ur sagan - skonas. Dessutom talar vår berättare lugnt om för oss läsare att Billies pappa är en marionettdocka som styrs av en främmande planet. De har sugit upp pappan till sin sfär nu, för att få tag i hans bok där han lär ut reglerna för hur man skall leva.
Ómarsdóttir blandar helt enkelt världarna obekymrat. Dessutom gör hon Billie och soldaten till två människor i vår tid, med våra referenser, vår rekvisita och våra moraliska förbehåll och därmed visar hon att kriget inte är "där", utan just som titeln säger: "här". Krigstillståndet, terrorbalansen, beroendet och förälskelsen mellan människorna är intimt och anonymt på samma gång, precis som kriget självt blir ett slags anonym kraft som ingen egentligen förstår, men ändå tvingas underkasta sig i det allra mest intima och privata. Billies och soldatens lekar ter sig som skälmaktigt gnistrande såpbubblor - vilka oroande nog kanske aldrig går sönder. Detta är en otäck bok. Dess sagoaktiga stil skapar en stillastående effekt som visserligen suggererar men egentligen aldrig engagerar - inte i bemärkelsen skakande och psykologiskt.
Här blir den däremot intressant såsom saga, såsom en helt egen och originell historia. För i slutändan är alla Billies världar den riktiga världen, en värld där pappa är en marionettdocka som är styrd av en främmande planet och där barbiedockorna leker och kivas som vanligt.
Vill man så kan man se Ómarsdóttirs bok som ett roligt svar på det pågående rabaldret om texter där författaren använder sig själv och sitt liv som spelplats för fiktion. Här är en typiskt fiktiv text som inte handlar om en verklig människa, inte bär uppenbara kännemärken av författaren själv och inte driver en privat strid via sin text. Inte heller förhåller den sig till ett känt biografiskt material, en historisk berömdhet (eller bortglömdhet) eller en redan dokumenterad epok eller händelse.
Gör det boken sämre? Nej, det kan jag inte påstå. Dess brister såväl som kvaliteter ligger inte i valet av ämne och miljö. Gör det den kanske rentav bättre? Vissa kritiker har ju efterlyst den alltigenom påhittade, rena fiktionen (som om det finns något sådant) och hävdat att det är svårare att skapa en fiktiv värld jämfört med hur lätt det måste vara att lägga smörpapper på verkligheten och rita av. Nu menar jag att all god litteratur till syvende och sist står och faller med författarens förmåga att gestalta, att blåsa liv i protagonisterna vare sig de heter Napoleon Bonaparte eller Billie.
Och det är möjligtvis i just detta som Kristín Ómarsdóttir brister, hur påhittad hennes värld än är.
