Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

– Jag har något slags tråkighetskomplex och känner mig inte bra på att underhålla folk som mig själv, säger Sissela Benn.

Kreatören Sissela Benn

Komiker, författare och skådespelare. Sissela Benn vill kunna variera sig. Just nu är det som skådespelare i pjäsen Sitcom – en tv-fri kväll, på Intiman i Malmö.

Som 15-åring skrev hon i sin dagbok: ”Jag vill bli snygg, jag vill bli skådis och jag vill bli älskad av folket.” Med ett tillägg inom parantes: ”Som Arne Weise”.

Hon fnissar lite när jag nämner hennes dagboksanteckningar. Hon tycker att det i dag känns lite kons-tigt att ha haft Arne Weise som något slags mål och minns inte riktigt hur hon tänkte.

Vi har slagit oss ner vid ett ensamt bord på en liten kvarterskrog som mest är vald för att den ligger på promenadavstånd från Stadsteaterns replokaler. Utanför bjuder Malmö på ett bistert vårvinterväder. Sissela är mitt uppe i repetitionerna av pjäsen Sitcom, där hon har en av huvudrollerna och vi har lyckats klämma in en tidig middag. Tanken är att hon ska tillbaka till jobbet senare på kvällen.

Hon skrattar eller fnissar ofta, inte sällan åt sig själv, när hon med självdistans berättar om sin uppväxt och karriär. Full av självförtroende är hon både charmerande och avslappnad.

Men det är något som skaver. Hon är inte så bekväm med att bli intervjuad som det först verkar.

– Jag har något slags tråkighetskomplex och känner mig inte bra på att underhålla folk som mig själv. Jag tänker bara: Varför? Jag är väl inte tillräckligt intressant? Jag kan också få prestationsångest av att jag måste tänka ut vad jag ska säga. Det är faktiskt så sjukt att jag ibland tänker att jag ska läsa på om något ämne så att vi sedan kan komma in på det och då skulle jag kunna berätta om det.

Oavsett hur intressant hon själv känner sig har nog intresset för kvinnan bakom bland annat karaktären Filippa Bark och julkalenderns mamma Knota Hedenhös aldrig varit större. Många känner också igen henne som receptionisten Terese i svenska versionen av The Office och från olika humorprogram på tv och i radio.

Få kan ha missat succén på Guldbaggegalan tidigare i år, när Filippa Bark delade ut pris tillsammans med kulturministern. 14-åriga Filippa visade sig bland annat vara väldigt intresserad av statsminister Reinfeldt och försökte få kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att hjälpa till att pussla ihop dem. Enligt Flippa Barks logik var ju Reinfeldt numera en Filippa kort.

– Jag har fått känslan av att Filippa på Guld­bagge­galan är det mest framgångsrika jag har gjort. Jag har aldrig fått så mycket beröm och uppmuntrande sms.

Hon är mest tacksam för Filippa Barks popularitet, den har gett flest jobb och öppnat många dörrar. Det finns dock perioder då hon tröttnat och tänkt ”Nu får det vara nog”. Filippa har ju ändå varit med sedan år 2000, när Sissela under en improvisationsövning på Fridhems folkhögskola satte på sig ett par tjocka glasögon och med forcerad röst sade ”Hej, jag heter Filippa och är 14 år. Nu ska jag sjunga en sång”.

Ofta är det så komik uppstår för Sissela Benn. Det brukar bli roligast om hon bara börjar med en röst eller en idé om någonting. Känns det bra fortsätter hon att utforska vem det är som pratar på det sättet. Magkänslan får styra, skrattet ska komma intuitivt, inte upplägg följt av punch line.

I privata sammanhang kan hon också vara rolig, men först efter ett tag när hon känner sig trygg, absolut inte i början och inte i stora sällskap. Enligt henne själv är hon absolut inte den roligaste i kompisgänget och hon är inte heller någon lustigkurre som måste skämta hela tiden.

– Jag tycker att det är jobbigt om jag förväntas skämta. Då gör jag aldrig det. Så om andra börjar skämta och jag inte är ”in the mood” blir jag helt anti och vill bara lyssna och skratta. Vill absolut inte hålla på så där: ”Hoho, lyssna nu på det här skämtet!”. Det är nog något slags rädsla för att visa sig svag. Att inte till något pris verka desperat.

Uppväxten i stadsdelen Kirseberg beskriver hon som trygg. I en 20-talsvilla ett idylliskt villaområde med stora trädgårdar bodde Sissela med pappa Kevin från England, mamma Siv och storasystern Ellika. Med föräldrar som bejakade kreativitet och med en pappa som skådespelare kanske det inte är konstigt att hon tidigt hittade på egna pjäser och historier.

Hemifrån har hon alltid fått uppskattning och beröm när hon klätt ut sig och spexat. Sissela stod ofta framför spegeln och höll olika monologer. Föräldrarna lät hennes hållas och att stå med underbyxor på huvudet framför spegeln ett par timmar och apa sig var enligt dem helt okej. Aldrig fick hon höra att så brukar man inte göra.

Redan på dagis och senare i skolan ville hon alltid vara frontfigur och tvingade de andra att hålla sig i bakgrunden. Hon skulle vara Lotta Engberg och den och den fick spela congas. När det blev rast fick klasskamraterna inte gå ut för Sissela hade bestämt att de skulle repa. Ganska snart fick hon smeknamnet statsministern.

– Jag hade ett extremt bra självförtroende och det är nog min största tillgång här i livet, att jag är så himla grundtrygg. Sedan var jag väldigt bossig i skolan, men jag tror jag var en snäll diktator. Jag försökte vara snäll, men jag tvingade ändå de andra att vara med i mina lekar. Men jag kunde också vara så att nu ska alla få vara med, och ni får inte vara dum mot henne. Jag hade någon bild av att jag vet hur det ska vara för att det ska vara bra och alla ska vara glada.

Sin grundtrygghet har hon haft nytta av senare i livet. För det har funnits tider då det gått tungt även om det började rätt bra. När hon var 19, strax efter det att hon gick ut teaterlinjen på Heleneholms gymnasium fick hon en roll i ­Patrick Marbers pjäs Closer i regi av Göran Stangertz. Recensenterna tyckte överlag att hon gestaltade strippan Alice väldigt bra. Men de följande åren gick skådespelarkarriären sämre. Hon sökte till scenskolan och kom inte in, sökte olika roller som hon inte fick och hade olika brödjobb hon inte trivdes med. När folk hon kände från förr kom in i klädbutiken där hon jobbade skämdes hon för att hon kände att de förväntade sig att det skulle ha gått bra för henne.

– De sket ju i det så klart, men jag bara skämdes för att jag inte hade lyckats. Jag kände en jättefrustration över att jag jobbade med saker som jag var jättedålig på, när jag visste vad jag ville göra. Jag hade tänkt att jag skulle stå på scenen så himla länge. Sedan jag var 13 hade jag gjort små-castings men det hade aldrig blivit någonting. Jag hade blivit besviken så många gånger och jag började tänka ”Vad fan, det kanske aldrig händer någonting”.

Och det hade kanske aldrig hänt något om hon inte börjat göra saker själv. Det var det som var nyckeln. Hon skulle tydligen inte vara skådis eftersom hon inte kom in på scenskolan och inte fick några skådisroller.

I stället var hon tvungen att göra sig själv eftertraktad genom att göra egna karaktärer och själv skapa sammanhangen. Humorn var ett sätt att komma upp på scenen eftersom det fanns en inarbetad humorscen i Malmö. En kväll var hon ute på krogen och delade ut flyers för en föreställning som hon och några vänner själva skulle sätta upp. I den ingick Filippa Bark och det slumpade det sig så att hon tryckte en flyer i handen på Dan Zethraeus, som då var projektledare för SVT:s talkshow Robins. Han gick på föreställningen och resten är historia. Filippa Barks medverkan i några avsnitt av Robins 2006 blev en succé och året därpå blev hon också pausunderhållare i Melodifestivalen.

Hon minns genombrottet som att det bara small till en dag när hon cyklade till det gamla tv-huset vid Jägersro där inspelningarna gjordes.

– Jag märkte att det snackades om det. Folk jag mötte och de i receptionen hyllade mig. De berättade att det strömmade in en massa mejl från hela landet från folk som undrade: vem är det i glasögon som är så fruktansvärt rolig? Och när det hade sänts och jag kom tillbaka tre veckor senare började studiopubliken jubla för att Filippa Bark stack in sitt lilla nylle i studion. Det var så sjukt. Jag flög hem, jag nådde inte marken när jag cyklade hem genom Rosengård. Samtidigt var jag livrädd och fick jättemycket prestationsångest.

När vi lämnar restaurangen har det hunnit bli mörkt. Sissela leder sin vita cykel när vi vandrar genom Malmö bort mot de lokaler där de har repat de senaste veckorna. Vi pratar om lyckan över att vara förälder. Sisselas dotter Dalia är två och ett halvt och när det skulle lämnas och hämtas på dagis när julkalendern gick på tv, var det så klart väldigt kul för barnen att mamma Knota dök upp.

– Det var faktiskt så att när de ringde och frågade om jag ville vara med i julkalendern så trodde jag först att de tänkte jag skulle spela flickan Flisa och inte mamma Knota. Jag blev faktiskt lite förnärmad.

Hon skrattar åt det som är en rolig anekdot, men samtidigt för det oss på ett mer allvarligt samtalsämne. Trots att hon bara är 33 år är hon redan stressad av det som alla vet: att bra kvinnoroller för henne inom kort kommer att vara pinsamt få.

Hon konstaterar krasst att kanske är det så att hon framöver själv får skriva de där manusen som ska ge henne roller. Att hon själv får skapa sina möjligheter precis som hon på ett sätt gjorde när hon valde komiken för att få tillgång till en scen. För även om hon främst ser sig som komiker kan hon tänka sig en mer seriös filmroll i framtiden. Och manusarbetet med SVT:s serie I Anneli som visades 2010, gav mersmak för den biten.

Väl framme vid repetitionslokalerna visar hon runt bland rekvisitan för Sitcom. Pjäsen utspelar sig kring en pilotinspelning av just en sitcom och Sissela spelar bland annat mot Anders ”Ankan” Johansson.

Lokalerna tillhörde tidigare Teaterhögskolan, vilket betyder att det är här Sissela gjort sina ansökningsprov när hon sökt till scenskolan. Och fått nobben. Känns det då som en revansch att repa i just de här lokalerna? Är hon bitter?

– Nja, jag har mer varit förnärmad. För jag var så säker på vad jag ville från det jag var 13 år och följde med mina föräldrar på scenskolans avgångsföreställning. Jag tyckte att det var det fetaste jag sett. Jag ville vara varenda en i den där klassen och det var det enda jag drömde om. Det var självklart att jag skulle vara där. Och sedan när jag inte kom in ...

Hon tystnar och ser sig runt om i lokalen.

– Jo, kanske är det pyttelite en revansch.

Sissela om...

...Filippa Bark

”Filippa tror jag man gillar för hon är en underdog men hon tar inte någon skit. Hon är så uppenbart lågstatus och saknar alla attribut som signalerar en lycklig framgångsrik människa, men hon vägrar att ta den positionen. Det blir komiskt men jag tror också att folk blir peppade av det och tar henne till sitt hjärta trots att hon egentligen är helt störd.”

Sitcom – En tv-fri kväll

”Min roll är en annan typ än de jag själv brukar hitta på. Hon är mindre skruvad, mer lik någon av karaktärerna ut tv-serien Girls. Hon är rolig men det är mer i situationerna med de andra karaktärerna som det roliga uppstår. Det tog mig ett tag att inse att jag inte var dålig bara för att jag inte fick skratt på var och varannan replik.”

Dramalektionerna

”Det var det enda fritidsintresse som jag konsekvent behöll under alla år. Man kunde skolka från annat men dramalektionerna var heliga, de missade man inte. Två timmar varje torsdag från det att jag var nio år till jag började gymnasiet. Det var en fantastiskt trygg grupp och flera är mina kompisar fortfarande.”

Fakta: Sissela Klara Sivsdotter Benn.

Ålder: 33 år.

Familj: Pappa, mamma, syster och dotter.

Bor: Malmö.

Aktuell: Med komedin Sitcom – en tv-fri kväll på Intiman, Malmö Stadsteater med premiär 22 mars.

DYGNETS BÄSTA TIMMA?

”Den mellan 18.30 och 19.30 då jag ätit middag och sen umgås lite med dottern, lägger henne, somnar själv i hennes lilla säng, vaknar och vinglar ut och kan göra vad jag vill resten av kvällen.”

I HÖRLURARNA?

”Mina favoritpoddar Lilla drevet och En varg söker sin pod, som görs av folk som har drömegenskaperna smart, rolig och intressant. Detsamma gäller för Tankesmedjan i P3.”

FAVORITRESMÅL?

”Jag skulle vilja åka till så många ställen så det skulle kanske vara en jordenruntresa, en kryssning under ett år där man går iland på alla kontinenter. Har också så många fina minnen från Ven. Ska dit i april och sen igen i sommar. Det är en perfekt plats som gör mig lycklig.”

VAD FÅR DIG ATT SKRATTA?

”En massa saker, bland annat om jag får skäll av någon som är jättearg på mig. Då händer det att jag skrattar, bara för att man absolut inte får.”

BÄSTA RÅDET DU FÅTT?

”Att inte ta framgångar eller motgångar för personligt. Att konsten är lång. Att det är viktigare att göra något än att det blir bra. Resultatet kan man ändå inte helt styra över.”

MEST INSPIRERAD AV?

”Deadlines. Då kommer inspirationen.”

MEST STOLT ÖVER?

”Att jag har världens bästa barn, världens bästa vänner och världens bästa jobb.”

FOLK BLIR FÖRVÅNADE NÄR DE HÖR ATT JAG ...

”... verkligen inte kan sjunga. Först tror de att jag överdriver när jag säger att jag inte kan sjunga, sen hör de mig. Och då blir de förvånade, chockade och hörselskadade.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.