Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Krönika: Sexskandal det "bästa" för Big Brother

Elin Grelsson om TV-bolag som livnär sig på människoförakt och tittare och media som understödjer dem.

Min första tanke när nyheten om sexuella övergrepp i Big Brother kom ut häromveckan var ”vänta, sänds Big Brother?”. Jag var förmodligen inte ensam om detta. Big Brother kämpar mot låga tittarsiffror och medieutrymmet är nästan obefintligt, överskuggat av succén Paradise Hotel som drar både tittare och rubriker. Det sitter med andra ord ett gäng människor instängda i Big Brother-huset under hundra dagar utan att vare sig publik eller medier är särskilt intresserade av dem.

Det osmakliga är därmed att en skandal var det bästa som kunde hända programmet. All publicitet är bra publicitet, även om det i det här fallet alltså handlar om någonting som skulle kunna brottsrubriceras som olaga frihetsberövande, försök till sexuellt tvång eller försök till våldtäkt. En av de kvinnliga deltagarna låstes in i ett rum tillsammans med två av de manliga deltagarna och blev tillsagd att hon inte fick lämna rummet förrän hon utfört oralsex på en av männen. Tjatandet och frihetsberövandet pågår under tio minuter, medan deltagare utanför dörren försöker förmå männen att låsa upp. Slutligen släpps kvinnan ut och männen high-fivar varandra. De båda männen diskvalificerades och fick lämna Big Brother-huset dagen därpå. Tidigare i veckan inledde Västerortspolisen en förundersökning i fallet.

Varför slog ingen i produktionen larm och gick in och avbröt vad som pågick? Bara veckor tidigare hade en kvinnlig deltagare blivit nerknuffad på en säng av en manlig deltagare som la sig ovanpå henne och försökte förmå henne till sexuella handlingar medan hon upprepade sitt ”nej”. Inte heller då var det någon i produktionen som reagerade.

Dokusåpor som Big Brother och Paradise Hotel är tv-mediets motsvarighet till internetmedias klickvänliga rubriker. De livnär sig på sex, berusning och skandaler, ”shock value” som det kallas på engelska; potentialen att väcka uppmärksamhet genom provokation och negativa känslor. Karaktärerna är hårt mallade enligt könsstereotypa mönster och Paradise Hotel har vid flertalet tillfällen kritiserats för att visa upp klassiska könsmönster av ständigt kåta män och kvinnor som balanserar mellan hora och madonna i killarnas blickar.

”Mängder av barn kollar på Paradise Hotel. Mellanstadiebarn leker att de är med i programmet. De lär sig att killar förväntas tjata till sig sex och att tjejerna ska ursäkta dem med att ´boys will be boys´.”, skrev Johanna Hagström i GP i augusti. Med de senaste händelserna i Big Brother i åtanke är det dags att återuppta den diskussionen. Det handlar inte om enskilda dokusåpor utan om produktionsbolag som livnär sig på människoförakt och tittare och medier som understödjer dem.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.