Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Krönika: Jag testar ensamheten i semestertider

I ett samhälle med en stor andel ensamhushåll borde det vara naturligt att dessa ensamma hushåll också syns i de offentliga rummen. Ändå är de påtagligt osynliga.

Särskilt uppenbart blir det under sommaren, när en större andel av vår tid förläggs utomhus. Den som påstår att kärnfamiljen på något sätt skulle vara hotad kan inte ha vistats många minuter i sommar-Sverige. På badplatser, i parker, på uteserveringar, kaféer och varuhus dominerar familjerna med ett självklart platstagande.

En varm dag på stranden studerar jag samtliga omkring mig. Förutom ett par vänner och jag och mitt sällskap är samtliga barnfamiljer. En vän till mig som är ensamstående förälder undrar var alla andra ensamstående mammor och pappor är. ”Stannar vi hemma på sommaren?”

Sommaren är samvarons tid och är det inte familjen som dominerar är det de stora kompisgängen eller släktsammankomsterna som upptar båtbryggan eller charterhotellet.

Den socialt sanktionerade ensamheten som främst består i att se upptagen ut av arbete, på ett kafé med en laptop eller en flygplats på väg någonstans, försvinner under de lediga dagarna.

Och stigmat kring att helt planlöst sätta sig på ett kafé och inta kaffe och kaka utan sällskapssubstitut i form av tidning eller dator, att bara sitta och glo, är lika dominerande året om.

Så jag testar det där med ensamhet i semestertider. För att jag vill och för att jag behöver umgås med mig själv, på samma sätt som familjer har tid att ta igen med varandra.

Åker själv till ett charterhotell på spanska sydkusten. Sitter ensam vid frukostbuffén och äter, går till poolen utan att rådgöra med något sällskap om planerna och ligger ensam och solar i utkanten av barnskratt och ropande föräldrar. Går ut och äter, säger nervöst ”una persona” till servitören och sätter upp ett enda finger i luften och dricker vin och tittar på människor. Går ner själv till stranden och sätter mig med en bok medan uppblåsbara strandleksaker och deras ägare flockas omkring mig.

Blicken på en själv, stigmat kring ensamheten, lättar utomlands. Medan sommarens Sverige är sträng i sina förväntningar på traditionellt umgänge tillåter resande en helt annan frihet.

Mona Sahlin lär ha sagt i en intervju att hon, efter att ha avgått som partiledare för Socialdemokraterna, åkte ensam till Kanarieöarna för att hitta tillbaka till sig själv. Någonting händer när du umgås med ditt eget huvud, det är inte alltid enkelt och ibland smärtsamt, men det är nödvändigt.

Jag längtar efter den dag då det också i Sverige känns självklart att ensam inta badplatsen, campingen eller uteserveringen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.