Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Vi måste handla". Marina Abramović har tydliga budskap till mänskligheten.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Konstnärens ansvar är större än någonsin"

Performancekonstnären Marina Abramović får Nobelpristagare och allmänhet att långsamt avnjuta ett glas vatten, som vore det ett mirakel.

På en intim presskonferens dagen efter sin performance betonar hon vikten av humor:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Först ett skämt för att öppna människors hjärtan, sedan levererar man det tunga budskapet.

Under drygt 40 år har hon utvecklat och på många sätt definierat performancekonsten. Hela februari ("det hemskaste av det hemska") 2017 var hon i Stockholm för att delta i öppningen av Moderna museets uppmärksammade retrospektiv av hennes konst, "The cleaner". Den gången gjorde hon också ett helt nytt performanceverk tillsammans med körsångare i Eric Ericsonhallen till vilket människor köade i både två och tre timmar. Bland besökarna på söndagens Nobelseminarium finns åtminstone en kvinna som beskriver just Abramovićs körperformance som sin starkaste konstupplevelse någonsin.

Framträdandet under Nobel Week Dialogue är av ett mindre format men inte desto mindre i ett sammanhang som konstnären gillar. Vetenskapsmännen måste bevisa sin sak, konstaterar hon. Konstnärerna måste det inte.

- Ändå har vi rätt, så ofta.

Japanskt experiment

Som inledning till den offentliga utfrågningen av de två Nobelpristagarna i kemi och medicin med titeln "Water matters" gör Abramović nu den långsamma dricka-vatten-performance som hon har framfört även tidigare. Utan att tveka inför den vetenskapligt kunniga publiken hänvisar hon till ett japanskt experiment som visat hur människans sinnesstämning påverkar allt vi gör, till och med molekylerna i det vatten vi dricker. Den som vill veta mer kan leta efter en film på Youtube, förklarar hon på presskonferensen. "Det enda sättet att ändra världen är att ändra oss själva" lyder hennes budkap.

- Vi befinner oss i en kritisk tid för planeten, vi låtsas att allt är okej, inget är okej, vi behöver bara läsa vetenskapliga data för att se att tiden är på väg att rinna ut. En konstnärs ansvar i dag är större än någonsin tidigare, vi måste handla.

Eremitkrabbor valde plast

Men hon är också illusionsfri. För drygt 20 år sedan besökte hon en liten ö i Maldiverna där eremitkrabborna flyttat in i plastskräp eftersom människor rensat stränderna på de snäckskal som varit krabbornas naturliga bostäder. Abramović köpte förfärad upp sig på snäckskal i turistbutiker och hällde ut dem på stranden igen, bara för att upptäcka att krabborna föredrog sina plastkorkar.

- Jag tror inte att vi kan rädda planeten men vi kan göra så att processen går långsammare.

"Rising" heter ett av hennes senaste verk där hon för första gången utforskar virtual reality-teknik. Abramović vars signum har varit just direktkontakt och kommunikation med en allt större konstpublik skäms inte för att den här gången låta galleribesökare närma sig hennes avatar. I verket får den som digitalt rör vid hennes hand kliva rakt ut i ett polarlandskap där glaciärerna kalvar och isarna smälter. Vattnet stiger och publiken blir ombedd att handla, att hindra konstnärens avatar från att drunkna.

- Inget är fel med teknologin, men allt är fel med hur vi använder oss av den. Vi är bara missbrukare som överanvänder. Det som är intressant för mig är att det vi ser i virtual reality framstår som på riktigt, hjärnan tror att det här händer och det kan man använda på bra sätt, kan ni föreställa er makten i detta!