För alla kringresande cirkussällskap i Amerika under tjugotalet, var tigertämjerskan Mabel Stark ett givet affischnamn. Med sin piska, åtsittande läderdress och stenhårda pli på de älskade, jättelika och inte helt tillräkneliga kissarna, uppförde hon banbrytande nummer inför en andlös och stundtals helt skräckslagen publik.
Sådan är åtminstone den dödsföraktande, spåndoftande och exotiska atmosfär som förmedlas i Robert Houghs Tigertämjerskans bekännelser, en fiktion utifrån tidningsklipp, fotografier och brev skrivna av den verkliga Mabel Stark. En fiktion som förhåller sig fritt till Starks liv - samtidigt som den gör sitt bästa för att förklara det, ända från föräldrarnas död, den unga sjuksköterskans uppbrott, sexualskräcken, till att hon halkar in i cirkuslivet, med kärleken till tigrarna, de många äkta männen, skadorna, åldrandet och det slutgiltiga självmordet. Berättarrösten ska föreställa Starks egen, med direkt och barskt tilltal (hon är ju en manhaftig kvinna, eller hur, eftersom hon ägnade sig åt tigrar!), lantlig dialekt och en uppbruten kronologi som följer minnets vindlande struktur. Men efterhand känns förklaringsivern mer och mer som ett problem.
Måste verkligen ett liv till varje pris hänga samman och alla dess samband klargöras på en manifest nivå? Här ligger Houghs yrke som journalist enligt min mening honom i fatet, och förtar något av berättelsens potential. Att Mabel lägger märke till sin blivande siste makes speciella form på armarna, just innan han i egenskap av omsorgsfull stallmästare ska till att fistfucka en brunstig lejonhona - och att han senare ska komma att ge henne precis samma behandling - är för all del en av romanens pikantare detaljer, men den vittnar också om att skildring och gestaltning av romanens karaktärer nästan uteslutande är till för att föra handlingen vidare. Överflödiga tycks mig framför allt barn- och ungdomsskildringarna. Det är ju cirkuslivet jag vill åt - och den våldsamma kärleken till tigrarna, inte minst till Rajah, det ställföreträdande barnet och älskaren.
Tigertämjerskans bekännelser är inte den första bok som skrivits om Stark, men att döma av den engelska titeln, The final confessions of Mabel Stark, hoppas författaren Hough nog på att få sista ordet. När hans voluminösa debutroman nu lanseras på svenska, översatt av Gun Zetterström, passar förlaget på att marknadsföra boken genom att också informera om den kommande filmen. Allt oftare lanseras ju film och roman mer eller mindre samtidigt, och den hierarki där det är självklart att romanen föregår filmen, och inte tvärtom, håller definitivt på att upphävas. Romaner filmatiseras i sin tur framför allt om de, som här, har biografiska förtecken samt ett spännande, helst plågat men ändå heroiskt och amerikanskt individualistiskt levnadsöde, exotiska miljöer, udda karaktärer, et cetera. Så länge myten går att kränga. Resan genom nittonhundratalets första hälft och över hela den nordamerikanska kontinenten gör självklart sitt till saken. Tigertämjerskans bekännelser är fascinerande på många sätt. Det är ingen stor roman direkt, men spännande och underhållande, precis som jag hade hoppats.
