Det hör inte till vanligheterna att ekonomers böcker hamnar på försäljningslistorna. Freakonomics av den unge Steven Levitt vid University of Chicago och journalisten Stephan Dubner har inte bara legat på amerikanska topplistorna sedan i våras utan också skapat debatter som ynglat av sig på oräkneliga bloggar.
Orsaken är att Levitts forskning rör vardagliga frågor; triviala, som uppgjorda matcher i sumobrottning, men också allvarliga, som föräldraskap och fuskande lärare. Samt givetvis Stephen Dubners popularisering av de vetenskapliga texterna till klatschigt bestsellerspråk.
Den mest uppmärksammade analysen rör en av de stora frågorna i USA: brottsligheten. Efter en stadig ökning, med upphetsad debatt och olika satsningar av repressivt slag, har den sjunkit på senare år. Levitt menar att fler poliser och ökat antal fängslade visserligen inverkat men att uppemot hälften av minskningen grundlades 1973 när aborten blev fri. Redan 2001 visade Levitt att det var i de fem delstater där aborten tidigast blev fri som våldsbrotten gick ner först och snabbast. En del av de barn som inte föddes från mitten av 70-talet, de som skulle ha blivit oönskade barn till fattiga, ensamstående och i många fall missbrukande tonårsmödrar, fanns tjugo år senare inte bland statistikens knarklangare och våldsverkare. En slutsats som väckt en del upprördhet som ibland tangerat den svenska steriliseringsdebatten.
Författarna vill dock inte göra några moraliska värderingar av resultaten, särskilt inte ifråga om abort och brott. Ekonomi handlar nämligen, enligt Levitt, inte om att tala om hur det bör vara utan att konstatera hur det är. Denna kallt objektiva hållning är självklart omöjlig i samhällsfrågor. Sanningen ligger inte och väntar på att någon skall köra den i ett statistikprogram. Som Levitt själv, inkonsekvent nog, påpekar handlar det om att ställa rätt frågor. Och det är förmågan att ställa frågor som gör Levitt intressant. För trots den starka betoningen av incitament när han analyserar allt ifrån knarkhandlare till presidentkandidater ser han inte människan blott som nyttomaximerande. Istället citerar han gillande Adam Smiths ord om det osjälviska intresse för medmänniskornas lycka som ligger i människans natur.
Författarna gör ingen hemlighet av att boken saknar annan röd tråd än den "freakonomiska" metoden: att ställa ovanliga frågor och inte väja för de svar siffrorna ger. Nu är det väl inte särskilt skruvat att undersöka fakta och Levitts självpåtagna titel "rogue economist" (ungefär: en ekonomins Gossen Ruda) är mest marknadsföring; hans meritlista ser redan ut som en snitslad bana till ett känt svenskt ekonomipris ...
Den för bestsellergenren typiska tvärsäkerheten kan vara påfrestande, liksom att varje kapitel inleds med en sida oförbehållsamma hyllningar av Levitt, saxade ur en artikel av hans medförfattare. Bokens underliggande budskap är ändå viktigt: världen är sällan så enkel att den låter sig fångas i säljande rubriker och snabba nyhetsklipp, sådant som allt för ofta styr debatten.
