Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Konst leder vägen. Jessica Segerlund är processledare på Älvstranden Utveckling och var på plats i Almedalen för att prata om kons i stadsbyggnadsprocesser - en fråga det råder delade meningar om.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Konst vill ha mer plats

2017 ska den första detaljplanen för Frihamnen vara klar. I arbetet med att utveckla platsen har man tagit hjälp av konstnärer – som bidrar genom att bråka.

Konstnärer i stadsbyggnadsprocesser var en fråga på agendan hos Statens konstråd i Almedalen under torsdagen. Tillsammans med Älvstranden Utveckling, som leder arbetet med nya Frihamnen, arrangerades ett samtal kring fördelar och nackdelar med att förena konst och stadsutveckling. På scen fanns bland annat Jessica Segerlund, en av processledarna bakom utvecklingen av Frihamnen och Jubileumsparken. 
– Det är tre pirer som ska utvecklas och gå från industrimark till att bli bostäder, parker, mötesplatser och allt vad en ny stadsdel innefattar. Vi har arbetat både med konstnärliga processer och konstnärer. Ibland har vi bjudit in konstnärer, arkitekter och formgivare och ibland har vi arbetat mer tvärvetenskapligt, säger Jessica Segerlund efter seminariet.  

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Frihamnen ingår i Vision Älvstaden, som klubbades igenom i Kommunfullmäktige 2012, och ligger till grund för utvecklingen av hela Älvstaden. I planen står bland annat att konst och kultur kan bli en verkningsfull kraft i processen att planera staden. 
Det har varit ett projekt där det kommunala bolaget, i samverkan med Stadsbyggnadskontoret, har testat sig fram. Jessica Segerlund menar att just det är något som konstnärer och arkitekter överlag är mycket bättre på. Samtidigt finns det svårigheter i mötet mellan konsten och stadsbyggnadsprocessen.
– Det är svåra saker man har att göra med när man jobbar med stadsplanering. Det är mycket som ska klicka – tillståndsprocesser, ekonomi, politik och många viljor. Jag tror att det blir mindre bra om man plockar in människor under en kort tid och sen inte hittar ett sätt att komma tillbaka till dem på i processen.   
Det finns de som menar att man utnyttjar kultur och konst för att göra områden mer ekonomiskt attraktiva, vad tänker du om det?
– Det är beklagansvärt om det används på det sättet, oavsett vem som måste kliva in och vara ett alibi för gentrifiering. Själv upplever jag inte att jag har behövt delta i processer där folk har känt sig utnyttjade. Men jag vet att det pågår en diskussion. Jag tror dock verkligen på det vi gör.

"Parallellt behöver vi diskutera vilka grupper i samhället vi bygger för och vilka vi struntar i."

Ett exempel på när konstnärer har deltagit i utveckling av Frihamnen är Playan. Under 2014 arbetade konstnärs- och forskargruppen Mycket med att undersöka badmöjligheter i hamndelen. Thérèse Kristiansson är arkitekt och konstnär och ingår i gruppen Mycket som bland annat jobbar med rättvise- och hbtq-frågor.
– Ingången var att utifrån ett intersektionellt och queerfeministiskt perspektiv titta på hur grupper som annars inte tillfrågas eller tar plats i stadsbyggnadsprocesser förhåller sig till badande. Det var både väldigt kul och väldigt utmanande, som det är att jobba med stadsbyggnadsprojekt där så många människor, makt och pengar är inblandade.

Thérèse Kristiansson säger att det är klassiskt att konstnärer blir alibin i olika situationer, men att problemen inte ligger i konsten eller i projekten i sig utan i de statliga och kommunala styrdokument som inte ger social rättvisa eller miljöaspekter tillräckligt stor betydelse. Frågor som konstnärer ofta vill lyfta.
– Det förekommer ibland en kortsiktighet där den konstnärliga delen ges en väldigt liten del av byggnadsbudgeten, i relation till vilken betydelse man utåt sett ger den. Jag tycker inte att alternativet är att inte använda konst i de här processerna alls, utan snarare att ge konsten större plats och mer inflytande. Parallellt behöver vi diskutera vilka grupper i samhället vi bygger för och vilka vi struntar i, eller inte når trots goda intentioner när de som bygger saknar kunskap om olika behov, som bostadspolitik och medborgerliga rättigheter.
Händer det att konsten krockar med stadsbyggnadsprocessen?
– Är det inte bra att krocka? Det ligger ju i konstnärens roll att vara kritisk. Det är konsensuskulturen som gör att bara vissa tar plats, om vi krockar och bråkar kommer fler röster fram.