Konst och teknik i skön förening

ANNONS
|

En ingenjör på ett konstmuseum? Kanske är det ett tecken på att någonting har hänt. Sven-Eric Liedman pekade redan för tio år sedan i sin bok I skuggan av framtiden på hur de åtskilda, rentav polariserade, institutionerna konst och teknik "i fraktalernas tidevarv" höll på att smälta samman. Cecil Balmonds utställning på Louisiana är ett utmärkt exempel på detta.

Balmond är född på Sri Lanka 1943, utbildad till ingenjör i England och sedan länge verksam på Arup & Partners, ett internationellt ledande ingenjörskontor startat i London av danske Ove Arup 1946, nu med 9 000 anställda i 37 länder. Utställningen om Balmond är den första i en serie kallad Arkitekturens gränser där tanken är att visa hur arkitekturen på olika sätt tänjer professionens gränser, nu som alltid skulle jag vilja påstå.

ANNONS

Den överdådigt innehållsrika och visuellt slagkraftiga utställningen består av tre rum. Det första, Regnbågen, visar ett helt spektrum av förebilder, från antik till nutid. Kopplingen mellan matematik och konst finns hela tiden med, från strängens svängningar över Leonardos intrikata bild av knutar till den särskilda gren av matematiken som kallas "tessellation" eller "tiling", kort sagt plattläggning på svenska, alltså hur man fyller en yta med regelbundna geometriska figurer.

Flöden heter nästa rum på utställningen med rörliga, delvis interaktiva datorgenererade mönster, som vidgar den jordbundna plattläggningens horisont. Nätverk är det sista och största rummet som presenterar genomförda projekt, där Balmond arbetat med arkitekter och andra. Här finns två stora projekt i samarbete med Rem Koolhaas, Seattles bibliotek och tv-huset i Beijing, båda med bärande raster i fasaden. Här finns det nedlagda projektet till Victoria & Albert museum i London, i Daniel Libeskinds sedvanliga skeva geometri. Här finns ett par utställningspaviljonger i samarbete med den portugisiske arkitekten Alvaro Siza. I alla exemplen har Balmond varit mer än ingenjören som gör arkitektens skiss byggbar, han blir en "formfinnare" som deltar på jämställd fot i det kreativa arbetet.

Jag minns hur Daniel Libeskind på sin gästföreläsning i Göteborg för ett antal år sedan fnyste åt frågan om hur han såg på "tektoniken". Den intresserade honom inte. Jag ställer samma fråga till Balmond. Visst, svarar han, tektonik är just vad han arbetar med, det vill säga hur konstruktionen ger form. Och han fortsätter oombedd med att säga att det som kallats "den fria formen" i det senaste årtiondets arkitektur till 90 procent saknar grund, och det intresserar honom inte. Han menar till och med att en sådan frihet kanske har sin grund i den västerländska genikulten. Utan namns nämnande uttalar Balmond därmed en kritik mot Libeskind, Hadid och andra stjärnarkitekter vars fria former hyllas av avantgarderomantiska kritiker.

ANNONS

Vad sätter då Balmond i stället? Informal heter hans bok från 2002 där han med enkla, pedagogiska skisser förklarar ett antal av sina projekt. Det informella antar filosofiska dimensioner, det är subjektivt, relativt, ömsesidigt, lokalt bestämt, "orent". Det är rentav naturens ordning och motsatsen till hierarki. Formen utvecklas så att säga underifrån, ur en algoritm, det vill säga en enkel matematisk eller geometrisk formel som upprepas och ger en hög komplexitet. Ett klassiskt exempel är Fibonacci-serien: 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21 ߪ Varje tal är summan av de två föregående och kvoten mellan två på varandra följande tal närmar sig alltmer gyllene snittet, ett talförhållande som länge tillmätts märkliga egenskaper och också återfinns i naturen. I dag söker Balmonds Advanced Geometry Unit på Arups liknande enkla algoritmer som genererar oväntade, "emergenta" former.

Man kan förstås fråga sig om en form blir "bättre" av att ha en sådan förklaring. Jag ska inte ge mig in i den närmast naturfilosofiska argumentationen, bara säga att jag finner det sympatiskt att öppet redovisa verktygen för formfinnandet, och därmed göra dem tillgängliga för flera. Det innebär ingalunda att formen blir formel eller att det skolade omdömet blir överflödigt.

Mig lockar en annan läsning av Balmond-utställningen som tecken i tiden. Kanske kunde man tala om en "tektonisk vändning" i arkitekturen, ett förnyat intresse för förhållandet mellan arkitektur och teknik. Den nya utbildningen Arkitektur och teknik på Chalmers är ett av många tecken på det. Arkitekturen har haft sina moder- eller modevetenskaper: 60-talet var sociologi, 70-talet etnologi, 80-talet arkitekturhistoria, 90-talet filosofi. Det är hög tid för tekniken! Inte i stället för de andra, som det lätt blir, utan tillsammans. I övertygelsen att arkitektur när den är som bäst är en helhet av samverkande kunskaper.

ANNONS

ANNONS