Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Omaka par. Mamma Mus och Kråkans könsroller har diskuterats genom åren. GP:s kritiker Stina Nylén tycker att det är märkligt att de två är vänner trots allt. Bild: Sven Nordquist

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kon och kråkan i ekorrhjulet

Stina Nylén tipsar Mamma Mu om att utöka sin bekantskapskrets.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bilderbok

Jujja Wieslander

Bild: Sven Nordquist

Mamma Mu låtsas

Rabén och Sjögren

Egentligen är det rent obegripligt att Mamma Mu och Kråkan är vänner. Hon: glad, öppen, empatisk, gränslös, fantasifull och uppmuntrande. Och så han då. Grinig, tråkig, rädd för att sticka ut, ibland illojal, gör allt för att upplysa kossan om dennas begränsningar och kulturella ramar. Hon och han.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jo, könsrollerna har diskuterats genom åren. Det är inte någon speciellt tilltalande mansschablon som gestaltas av den tufsige lille flygaren. Och ändå är det han som gör att man står ut med det strävsamma gamla paret. Vore det inte för hans kärva standardrepliker ”Jag får vingslag” och ”Ryck mig i fjädern” skulle det hela faktiskt gränsa till slibbigt.

LÄS MER: Fart och fläkt över rimmade sidor

Budskapet som hamras in i bok efter bok sedan snart trettio år är sig likt även i den senaste volymen Mamma Mu låtsas – öppna era hjärtan och sinnen, fånga dagen så mår ni så mycket bättre; kon flyr lagården och lär sig saker, experimenterar, diktar och fröjdas, och får med fågeln på ett hörn, så att hans fyrkantighet om så bara för en stund mjukas upp i hörnen.

Nu är det vinter, och Mamma Mu längtar efter sol och värme. Som vanligt lämnar hon sina märkligt anonyma kamrater (är de själlösa kreatur utan talförmåga – och hur står hon i så fall ut med att dela säng och säte med dem år ut och år in?) bakom sig och drar med Kråkan på en sväng i naturen. Historien bygger på små blinkningar till tidigare äventyr, med rutschbanor och kojbyggen, och slutar som vanligt med en sjappande Kråka och en nöjt diktande Mamma Mu. Ärligt talat, ko, har du inte tänkt på att vidga din bekantskapskrets?

Men fast jag låter kråkaktigt gnällig så finns det något attraherande i denna vänskap, och något oemotståndligt i Sven Nordqvists ibland nästan obscent tecknade ko med juvret i vädret i de mest omöjliga situationer.

LÄS MER: Sorg som inte lämnar läsaren i sticket

Medan decennierna går finns det något som består och det är den idisslande cirkulära rörelsen med en jagande, positivt laddad Mamma Mu och en undflyende, negativ motpol i Kråkan. Allt i ett stilla malande men hoppfullt ekorrhjul.