Sällan blir man så medveten om ordens otillräcklighet som när katastrofen kommer. Tio år efter att jordbävningen iIndiska oceanen skapade tsunamin som på ett ögonblick dödade 543 semestrande svenskar – sammanlagt dog nära 300000 människor i flodvågskatastrofen – kan jag fortfarande minnas de fumliga samtalen runt kvällstidningsställen på Willys Livs. Plötsligt kände alla någon som kände någon som … Ja, vad skulle man säga? Vilka ord var stora nog?
När nu två av de som kom att hamna mitt i katastrofen, Lottie Knutson och Andreas Norman, ger ut varsin bok som närmar sig traumat från olika håll blir det lite som om en spänning släpper; nej, ingenting är fullt så onämnbart som vi kanske trodde då. Också detta går att prata om på ett sätt som tar oss bortom det råa sorgevrålet.
Båda böckerna är i grunden vittnesskildringar, ändå väldigt olika till ärenden och ton. Medan Lottie Knutson i Nödrop: när krisen kommer ger oss en handfast bok om krishantering skriver Andreas Norman i 9,3 på Richterskalan ett självbiografiskt prosaverk.
Vad som förenar författarna är perspektivet. Båda är involverade inte som personligt drabbade turister utan som yrkesmänniskor med uppgift att hantera katastrofen; Norman som UD-tjänsteman och Knutson som informationsdirektör på Fritidsresor. Så ställs de båda inför den övermänskliga uppgiften att bringa ordning i ett sönderfall som gripit in på tillvarons alla nivåer: ibyråkratin, i det personliga livet, ilandet och i de döda kropparna.
Hur håller man ihop sig själv och åstadkommer något där allting faller sönder? När Andreas Norman skriver om sin tid i katastrofens Thailand är det med en uppriktighet som ställer läsaren nära de motstridiga känslorna.
Vi följer honom från ett nyårsfestligt Stockholm där han nyligen har antagits på UD:s diplomatprogram, vidare rakt in i krisen där stoltheten över uppdraget snabbt glider över i känslor av panik, frustration och vanmakt inför uppgiften att hantera döda på uppsamlingsplatsen i Krabi. Hur skriva om likstanken och de sönderfallande kropparna? Om pappan som letar efter sin dotter i ett hav av döda? Om känslan av att vika in en arm iliksäcken och bära bort kropp efter kropp?
För en mindre skicklig författare hade det varit övermäktigt att skriva så detaljerat och gå så nära det värsta med så öppna ögon. Men Norman som var poet innan han blev UD-tjänsteman, och som också har skrivit en mycket bra deckare, har just den lyhördhet för ordens valörer som krävs för att bjuda in läsaren i helvetet.
Att boken till sin form är en minnesrekonstruktion bidrar till känslan av uppriktighet. Nej, här handlar det inte om att berätta anekdoter. Snarare är 9,3 på Richterskalan ett försök att återskapa ett personligt minne, bit för bit. ”Jag vill minnas även det som drar sig undan och ändrar form, som inte vill komma fram ur mörkret” skriver Norman iförsta kapitlet. Så blir skildringen av mardrömmen ett minutiöst minnesbygge, fyllt med motstridiga stämningar och detaljer: underliga ansiktsuttryck hos kollegorna. Felplacerade leenden. Likmaskar iräfflorna på gympaskornas sulor.
Kritiken mot det departement som valde att skicka oerfarna medarbetare till katastrofens Thailand är ett viktigt om än inte huvudsakligt spår i boken. Norman som numera har hoppat av sin UD-karriär och skriver på heltid, berättar om en stelbent kultur med förödande respekt för hierarkier, om bristen på stöd och personal och om tröga arbetsformer som gjorde att man alltför sent insåg vidden av katastrofen.
Liknande upplevelser delas av Lottie Knutson som i Nödrop – när krisen kommer berättar om den strategi som gjorde att Fritidsresor under den första kritiska tiden kom att framstå som mer pålitliga än UD: utgå från det värsta och agera snabbt på den lilla information som finns.
Knutsons författarröst är just så sakligt empatisk och lugn som jag minns den från de intervjuer som gjorde henne till folkhjälte. Samtidigt är hon noga med att göra upp med den mediala helgonglorian. Nej, någon landsmoder är hon inte. Snarare, enligt egen utsago, en lätt paranoid person som nästan alltid tror att allt ska gå åt helvete och förbereder sig därefter, ständigt med en plan B och C i bakfickan.
Flodvågskatastrofen står i centrum för Lottie Knutsons bok, men hon skriver också om andra kriser i yrkeslivet, om visselblåsare och syndabockar, om hårt pressade människor och organisationer, och fyller på med andras berättelser och intervjuer.
Som en handbok – eller kanske snarare inspirationsbok – kan Knutsons bok säkert fungera som en vän för många som befinner sig i en eller annan situation där kända spelregler satts ur spel (eller befarar att de kommer att göra det.) När jag lägger ifrån mig den, tillsammans med Andreas Normans bok, känner jag mig lättad på det sätt som jag alltid gör när någon talar klarspråk. Nej, det finns ingen mening i katastrofen. När den kommer slår den blint och sätter levnadsvillkoren i blixtbelysning: plötsligt är det så skärande tydligt hur livet på en och samma gång är ohyggligt skört och segt.
Vad Norman och Knutson gör med sina respektive böcker är att stärka mig i min ganska svaga tro på att det faktiskt är möjligt att stå kvar med öppna ögon när allting rasar omkring oss.
.
ÄMNET
Totalt omkom uppskattningsvis 543 svenskar, av dem 140 barn, i tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Nu, tio år efteråt, har Lottie Knutson, Fritidsresors dåvarande informationsdirektör, och Andreas Norman, då UD-tjänsteman och poet, skrivit varsin bok om sina upplevelser.
SKRIBENTEN
Malin Lindroth är författare och dramatiker och skriver regelbundet för GP Kultur. Senast recenserade hon Sara Danius bok Husmoderns död och andra texter. Just nu är hon aktuell med pjäsen Stalins mamma på teater Uno.
